Hanna Hellquist poserar i Grums

Inför utgivningen av krönikesamlingen En tryckare på Blue Moon Bar

Hanna Hellquist, som jag läst till och från med behållning sen hon först dök upp på Namn och Nytt i DN, för att hon målar bra med detaljer och träffande bilder och har en så avväpnande humor, imponerar nu på sig själv genom att låta ge ut En tryckare på Blue Moon Bar, en tung bok på 700 sidor samlade krönikor. Den är snyggt formgiven och på pressbilden suger hon på en fet cigarr. En stor intervju av Ina Lundström i Dagens Nyheters Boklördag ser ut som en del av mediestrategin inför lanseringen, för att bygga upp ett intresse inför boksläppet i juli. Men. Tyvärr: Det enda som åstadkoms med denna publicering är en vag förstämning och ett konstaterande att läsande kulturintresserade människor antagligen inte hör till målgruppen. Och en del tankar som jag gärna sluppit tänka om författaren.

Först noterar jag att det är intressant hur någon kan lyckas vara så nedvärderande mot andra, som har kunskaper och talanger man själv saknar, men önskar att man hade. Eller det som gillas av folk som man vill distansera sig från. Samtidigt noterar jag att Hanna Hellquist verkar stolt över att Per Olov Enquist kommit fram till henne och sagt att han tycker hon skriver bra, och börjar undra om hon i sin tur läst något av honom, och grundar sin aktning i en egen värdering, eller om hon bara tyckte det var coolt eftersom han har ett renommé, är ”kändis”. (Ett begrepp som verkar uppta henne en del.) Att hans uppfattning betyder något särskilt eftersom han är en stor författare framstår inte som troligt när man tagit del av bildningsföraktet som sipprar mellan spalterna i den stort uppslagna intervjun, vars defensivt formulerade rubrik säger en hel del; ”Jag vet att det jag skriver om inte bara angår mig”.

Jag kan inte låta bli att spekulera i hur den påbörjade texten om Maja Lundgrens Myggor och tigrar blivit om Hanna Hellquist skrivit den, på allvar. (Kanske intressant, kanske helt lysande!?) Hon nämner i DN-intervjun artikelförsöket som ett exempel på något hon ville men misslyckades med, för att hon återigen retirerade till att skriva om sig själv i stället för ett ämne i tiden. Varför försökte hon inte på allvar, tills hon lyckades uttrycka det hon var ute efter?

Hanna Hellquist säger att hon ”inte kan så mycket om pjäser, böcker och dansföreställningar” och därför skriver om lågstatusämnen; ”det lilla livet, det privata, det kvinnliga” som hon vill uppvärdera. Hon vill ta kontrollen. Samtidigt verkar hon inte söka några intellektuella utmaningar över huvud taget. Eller ens inse att det går att göra research om det man vill skriva om, vilket faktiskt hör till journalistikens mest basala redskap. Skaffa kunskap. Hon verkar ha gett upp; förstår sig inte på kulturskrivande. Punkt. Det är slött och antiintellektuellt på ett sätt som jag har svårt att respektera. Och faktiskt en anmärkningsvärd attityd hos någon som har skrivandet som yrke.

Jag har alltid gillat och beundrat det man läser som ocensurerat och gränslöst i Hanna Hellquists texter. Kanske till större del än jag insett på grund av hennes chosefria töntiga charm och harmlösa framtoning. Men den imagen spricker som en ballong när hon berömmer sig med att vara smart och creddig nog att inte posera på omslaget till tidskriften Härliga hund, på grund av att hennes ”varumärke” skulle bli lidande, och när hon säger att en framtida – deklasserad – mardröm vore att skriva krönikor i nämnda tidskrift. Det gör det faktiskt ännu lite svårare att svälja hennes koketterande med den lantliga arbetarklassbakgrunden och ointresset för bildning och kunskap. Och väcker inte läslust.



Ina Lundströms intervju i DN Boklördag

Presentation av En tryckare på Blue Moon Bar