Om I Love Dick, skamlöst om kvinnlig skam och skapande

Har I Love Dick allt en rolig bestseller behöver? Den är samtidigt ett litterärt experiment, ett konstnärligt projekt och en feministisk undersökning. Introspektiv, filosofisk och politisk. 

Renässans för smal succé – eller extremt sent genombrott

För ett år sedan var det inte många som kände till Chris Kraus och jag vet inte jag hade hört talas om I Love Dick (trots den uppseendeväckande titeln) men så plötsligt var hennes debutroman från 1997 på allas läppar. Att en såpass smal roman kan få nytt liv är glädjande; den här gången genom att plockas upp och ges ut i svensk översättning av Modernista, som ofta träffar rätt med sin klassikerutgivning.* Under våren har titeln också kommit på norska, på Aschehoug, och på danska på Gyldendal. Man kan ana ett samband med Amazons teveserie som bygger på romanen och gett den en ny aktualitet, och inte minst skjuts i marknadsföringen. Verket, som i samband med lanseringen av utgåvorna ofta beskrivs som kultklassiker för feminister, får därmed chansen att möta en ny generation läsare.

Inspirerat mottagande

I Love Dick presenterades också som en klassiker, både feministiskt sett och litterärt, i de artiklar och intervjuer jag läste i samband med den svenska utgivningen. De recensioner jag tog del av var också oerhört positiva, och flera skribenter lockades till kreativa lekar influerade både av romanens form och det nära perspektivet, som lyfter upp det privata till en litterär nivå. Den ganska speciella receptionen gjorde att mitt intresse inför texten ökade. Framför allt lockad av ämnet – en förälskelse som går överstyr till besatthet – och ansatsen; att skildra det tabubelagda och lockande i att berättarjaget Chris Kraus, som presenteras som identisk med författaren Chris Kraus, lever ut dessa känslor i samförstånd med den försmådde äkta maken – gav jag mig i kast med romanen, nyfiken på en text som väcker sådan lekfullhet bland recensenter, och med många frågor i bakhuvudet.

Kvinnligt skapande, kvinnlig skam

Hur kan man göra denna pinsamma och privata autofiktion, och en sådan story, till en feministisk klassiker?

Hur kan man göra den stalkande kvinnan, den oönskade, oåtrådda kvinnan – en arketypisk skamfigur belastad med så mycket negativt laddade egenskaper, hennes bristande självinsikt och idiosynkrasi – till någon som engagerar oss i läsningen? Någon som läsaren kan identifiera sig med?

Chris Kraus berör det, rent teoretiskt, men i relation till andra skapande kvinnor, andra konstnärer, mot slutet av romanen, där hon för ett resonemang om det nödvändiga i att som kvinnlig konstnär frigöra sig från det så djupt rotade kravet att kvinnan ska behaga, och i nödvändigheten att sätta sig över fördömanden som ser självutlämnande konst skadad av en kvinna som privat och liten, när motsvarande konst av en man bedöms som modig och allmängiltig genom sin nära nakenhet.

Tyvärr är det här frågeställningar som fortfarande bränns, vilket romanens stundom översvallande mottagande möjligtvis bekräftar.

Ämnet var ännu mer laddat när texten skrevs och romanen blev refuserad av etablerade förlag. Det ledde slutligen till att Chris Kraus ex-man (vid det laget) gav ut I Love Dick på eget förlag.

Autofiktivt experiment går överstyr

Romanens första del, ”Scenes From a Marriage”, är lekfull och mångbottnad, och mycket smart och roligt gestaltad. Texten kan läsas som en dokumentation av ett relationellt, parterapeutiskt, sociologiskt, konstnärligt och feministiskt experiment som tillåts gå överstyr och envetet fullföljs, trots de uppenbara problemen det bär med sig och ger upphov till. Allt blir värre och värre, men Kraus bara SKA löpa linan ut.

Chris Kraus sätter allt på spel i dokumentationen av en begynnande 40-årskris iscensatt som i en trånande tonårstjejs dagbok, och det görs i formen av en brevroman, denna klassiska form för romantisk litteratur från 1700-talet och framåt. Romanen är en ensidig brevväxling, en fantasi, en pubertal tripp på cowboyhunk-klichéer kryddad med en undersökning av kvinnlig skam (vilket i sig är högintressant) och – framför allt – i förlängningen en feministisk uppgörelse med konstetablissemang och kulturmän. Allt genomfört med frenesi och halsstarrighet som väcker stor beundran.

Att läsa förväntansfullt

En förväntansfull läsning, som min i det här fallet, kan ofta vara grunden för den allra bästa läsupplevelsen; du kastar dig över en text med välvilja och nyfikenhet, längtande efter att de positiva fördomarna ska visa sig hålla testet, inställd på att få med dig något intressant, ivrigt sökande efter textens godbitar och guldklimpar. (Även om förväntningarna inte skulle infrias kan läsningen ge mycket när du blir tvungen att ompröva dina egna uppfattningar mot textens.) Om du har förtroende för texten, dess berättare – för författaren – och om de omdömen som gjort att förväntningarna skapats i dig framstår som välgrundade, om deras avsändare ligger nära dig på något sätt som är betydelsefullt, om du bedömer dem som tillförlitliga – då går du också in i läsningen med viljan att hitta och avnjuta kvaliteterna; det storartade.

Ibland kan förväntningarna lika gärna komma från något så trivialt och ytligt som en image, ett omslag, en titel, att författaren framstått som smart och spännande i en intervju du läst men redan glömt bort. I något som någon annan sagt om titeln för 15 år sedan. Att du sett boken ligga uppslagen framför rätt person, eller att den synts i en intressant miljö, på en annan plats, i en annan tid. Ditt omedvetna.

Men risken att man blir besviken i en förväntansfull läsning är samtidigt överhängande. I fallet med den här romanen kan jag konstatera att utfallet blev både och för min del. Det är en rolig, omvälvande och kittlande läsning som ger mig igenkänning och insikter. Den första delen är litterärt och mänskligt sett briljant; underhållande, utmanade och intelligent. Mot slutet får man ta sig igenom longörer; mindre dramatiska och mindre angelägna avsnitt för att komma till poängen och avslutet. Hade man lagt den ifrån sig hade man missat väsentligheter, för verket som helhet har verkligen banbrytande kvaliteter, men jag kan inte låta bli att tänka att den skulle må bra av mer redigering.

Performativ filosofi på slack lina

En del av bragden i idén med romanen är strävan att uppvärdera den kvinnliga erfarenheten; och att bejaka det som Chris Kraus själv beskriver som en tonårsaktig förälskelse – men upplevd av och skildrad av en kvinna på väg in i en 40-årskris. Alltså skapad av ett skrivande subjekt med de kunskaper, de erfarenheter, de intellektuella och emotionella instrument som står till den mognare kvinnans förfogande; tillgången till språket att skildra upplevelsen med, skrivandet från den position som hon uppnått i kraft av liv och karriär (även om den beskrivs som smal och skakig), den sociala tillhörigheten och den självinsikt och kanske också självförtroende som hon har erövrat på vägen dit. Alltsammans utgör en omfattande arsenal väl lämpad för försvar av det sårbara tokförälskade flickjaget.

Men det autofiktiva projektet i sig innebär samtidigt att Chris Kraus kliver ut på en slack lina och exponerar sig fullkomligt. Att våga göra det och att göra det så synbarligen förbehållslöst blir i sammanhanget en feministisk handling eftersom den blottlägger och sätter fokus på maktstrukturer som ”ska” förtigas, med det skapande kvinnliga jaget som insats. Samtidigt beskrivs akten som performativ filosofi – något som kanske kan låta svårt men här har en självklarhet som envar som läser kan begripa. Spänningen i den dubbla blicken på kvinnan och flickan, jaget och konstnären, subjektet och objektet blir ibland nästan plågsamt konkret, som när berättaren Chris diskuterar både det sårbara och äkta i passionen och fixeringen vid Dick och det skapande i det konstnärliga projektet med sin man, som också involveras i processen. Det självutlämnande blir därigenom också utlämnande av andra, av närstående (och av Dick inte minst, även om han ges ett annat namn), vilket är en problematik som ofta diskuteras i samband med autofiktion.

Det omistliga misslyckandet

Resonemangen om misslyckanden och det misslyckade utgör en parallell process i verket – och utförs och undersöks med samma medel. Här vill Kraus explicit uppvärdera misslyckanden genom att reclaima, appropriera misslyckandet i och med att hon pekar ut det som omistligt. Beskrivningen av sårbarhet i den konstnärliga processen, att skapa konst, att göra sig naken och sårbar, och att exponera nakenheten och sårbarheten är också träffande och gripande.

Ta plats på konstscenen som kvinna

I Kraus resonemang om hur konstnärskap värderas och hur kvinnliga konstnärskap läses, till exempel att subjektivitet blir privat, självbespeglande blir narcissism, och självutlämnande nakenhet blir självupptagenhet utan allmängiltighet, kommer jag att tänka på Siri Hustvedts skildring av konstnärslivet och konstfältet i New York i Den lysande världen; i beskrivningen av en kvinnlig konstnär som alltmer förbittrad strävar efter att etablera en karriär vid ungefär samma tidpunkt och i samma värld som Kraus skildrar i I Love Dick. Förtrycket i de postmoderna teoribildningarnas hegemoni; hur det känns att vara missförstådd eller ouppmärksammad konstnär; hur skammen i positionen blir dubbel för den kvinnliga konstnären, som samtidigt förminskas eller osynliggörs utifrån sitt kön. Att Kraus bedöms som ointelligent eller obildad för att hon vägrar gå med på premissen att alla ska tala med samma språk, utifrån de teoribildningar som för tillfället är på modet, är drabbande.

Normbrott som motor och stilmedel

Samtidigt skriver Chris Kraus med humor och självdistans. Det är inte en ocensurerad känslostorm vi bevittnar i läsningen, det är en mycket medvetet disponerad och redigerad text som placerar berättarjaget och huvudpersonen i en situation där vi förväntar oss det obearbetade. Det är ett litterärt trolleritrix att texten ändå kan uppfattas som så rå och autentisk, tack vare intensiteten i känslorna, att perspektivet är så nära, och att galenskapen – i form av den irrationella passionen och konventionsbrotten – bejakas.

Detta är också kärnan i romanen, eller projektet som jag kanske hellre benämner det, eftersom såväl metoden som målet går utöver det litterära. Och det som gör den så intressant och storartad:

Bejakandet av den normbrytande galenskapen i idén, betoningen av det som vanligtvis göms undan i teorier eller med förskönande omskrivningar, eller med uteslutande ur litteraturen i form av självcensur eller av andra grindvakter.

Akten att skriva ut och stryka under det som brukar raderas.

Att sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet, mellan konst och liv, i och med att Kraus låter tankeleken bli en riktig lek, först nästan som ett tidsfördriv, som sedan växer och blir ett experiment, som blir ett konstprojekt och så småningom hittar sin form som litteratur i och med att dokumentationen får bli en roman.  

Som roman upphör I Love Dick där pärmarna och ryggen omsluter den och sätter stopp, men som konstprojekt sträcker den sig över de gränserna.

 /Stina Lyles

* Jag läste aldrig den svenska översättningen och har inte tittat på de nya utgåvorna, för jag snubblade över ett originalspråksexemplar i skyltfönstret på påpassliga Papercut innan jag hann skaffa den. Eftersom boken i flera recensioner beskrivits som litterär ville jag gärna läsa den på engelska. Nu hade nog inte det spelat någon större roll; språket i sig eller det stilistiska är inte särskilt intressant i sammanhanget.

Det är luddigt på toppen

Står förlag bakom mystiska Litteraturtoppen?

Sajten Litteraturtoppen har snabbt fått ett visst genomslag i lilla litteratursverige. Det är en topplista med det mastodontiska anspråket att presentera landets 40 bästa böcker varje vecka, men påminner i mångt och mycket om en konventionell kritikerlista om man ser till vilka titlar som listas. En mindre välvillig tolkning vore att 40 titlar med nyutgivna böcker i stort sett motsvarar den svenska kvalitetsutgivningen, och att det här är ett mindre subtilt försök från något eller några av de omnämnda förlagen att höja sin egen trovärdighet i marknadsföringen mot målgruppen. Ett försök till granskning av den helt anonyma sajten resulterar snabbt i spår som leder till Modernista förlag, som dock inte kommenterar kopplingarna.

Litteraturtoppen säger sig utgå från Kulturrådets kvalitetskriterier och det är alltså inte en vanlig kommersiell bästsäljarlista. Det överväldigande flertalet titlar hänger med från den första listpubliceringen för fem veckor sedan, och topplaceringen är densamma sedan starten.

Man skriver att urvalet görs av en jury, men inget närmare om denna, trots att den tar på sig en så oerhört omfattande uppgift, och logiskt sett måste vara högt kvalificerad för att kunna följa och bedöma allt nyutgivet. Böckerna recenseras inte och presenteras oftast bara med en mening, trots att urvalet är denna jurys. Så här skriver man till exempel om Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som innehar förstaplaceringen vecka 43 och sedan starten: ”Mannens blick står i centrum i Lina Wolffs dualistiska roman; liksom förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.” Formuleringen påminner mer om reklamcopy än om ett litterärt omdöme. Samtidigt finns andra inslag som andas amatörism trots den höga litterära svansföringen, som att juryn beskrivs som ”onämnd” (som visserligen är ett roligt ord, men inte finns).



Sajten publicerar också korta intervjuer med författare, som topplacerade Wolff och annat branschfolk, och med tydlig branschvinkel, som till exempel förläggaren Johanna Daehli på ETTA/Sekwa förlag apropå Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt som ligger på 13:e plats vid månadsskiftet oktober/november och redaktören Corinna Müller om hennes samarbete med översättaren Aimée Delblanc och arbetet med Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar på Nilsson förlag och sjundeplaceringen.
– Intervjun gjordes per mail, som inte var undertecknade med namn. En tydligare avsändare hade känts mer rättfram och ärlig, säger Corinna Müller.

Upplägget verkar alltså reklammässigt, men är journalistiskt framställt. Problemen börjar när man vill bedöma avsändarens syften. Om sajten är tänkt som textreklam – det uttalade syftet är att ”lyfta fram Sveriges bästa litteratur och personerna bakom böckerna” – läser man annorlunda än om sajten är en journalistisk produkt. Här har inte läsaren möjlighet att bilda sig en uppfattning eftersom man väljer att inte publicera uppgifter om vem som ligger bakom sajten.
Titlarna är länkade till Bokus, men det behöver inte innebära att de finansierar det redaktionella arbetet.
Att det finns en redaktionssekreterare talar för att ambitionen är, eller i något läge varit, journalistisk, eller vill ge sken av det, trots att ansvarig utgivare saknas och domänen är registrerad anonymt.

Tanken med hemlighetsmakeriet framstår som mystisk och har till och med beskrivits som suspekt. En kritiker som rest frågan är Magnus William-Olsson, som initierade en livlig debatt på ett forum för Fria seminariet i litterär kritik.
– Hur urvalet görs och av vilka är höljt i det skummaste dunkel. Listan har ingen trovärdighet så länge de inte publicerar kritiska underlag för sina omdömen eller offentliggör vilka personer som väljer och hur det går till, säger han.
Andra röster har höjts för att applådera projektet som en breddning av det kritiska samtalet, medan åter andra undrar om det finns ekonomiska drivkrafter och eventuella samarbeten med branschaktörer, eller om initiativet helt enkelt handlar om någon student som vill positionera sig. Och inom ett så begränsat fält som detta kan man naturligtvis snabbt etablera sig på det här resurssmarta sättet om man har ett hum om webbdesign och tid över att skriva en mening om de nya verken varje vecka, eller vill bygga upp sin boksamling utan att omaka sig med själva recensionsskrivandet.

Hur boktitlarna presenteras, med uppgifter om förläggare och redaktör, är ett avsteg från det brukliga – vanligtvis publiceras inte sådant publikt – och tyder på att avsändaren finns inom branschen. Kanske kan det också vara ett indicium att något, eller några, förlag står bakom.

Om man ser till fördelningen mellan förlag på topplistan är den som förväntad med Albert Bonniers (7 titlar) och Norstedts förlag (6 titlar) i täten, möjligtvis med en överrepresentation av Modernistatitlar (5) om man ser till förlagens storlek. Å andra sidan finns oväntat många titlar från små förlag (runt en fjärdedel), och med tanke på den aktuella utgivningen få titlar från Weyler och Ellerströms.

En av personerna som kan knytas till sajten är en anställd på förlaget Modernista, som tidigare jobbat som webbredaktör på TV4 och inom public service och varit redaktionschef på en tidskrift. Hen presenterar sig fortfarande som frilansjournalist och medverkar som sådan regelbundet på Aftonbladets kultursidor trots sin chefsställning på förlaget.

En annan person, som presenterat sig som redaktionssekreterare för Litteraturtoppen, har inte kunnat hittas, och är kanske ett alias.

All korrespondens är anonymiserad och hänvisas till sajten, där endast en info-mejladress och en postbox är angivna. Litteraturtoppen har valt att inte besvara några frågor om sin status eller om anonymiteten.

Text: Stina Lyles


OBESVARADE FRÅGOR
1. Vem ligger bakom LT?
2. Varför väljer du/ni att vara anonym/a?
3. Fungerar LT enligt publicistiska principer eller har LT strikt kommersiella syften?

4. Varför är ni inte öppna med er status (som publikation eller marknadsföring) på sajten?
5. Hur finansieras LT?
6. Är LT oberoende? (I förhållande till förlag, och i förhållande till andra aktörer inom kultur- och litteraturområdet.)
7. Varför är ni inte öppna med information om huruvida ni är oberoende/beroende?
8. Hur ska era läsare värdera era rekommendationer med tanke på att det fn är oklart om era syften är journalistik eller reklam?
9. Varför är juryn anonym?

10. Hur väljs juryn ut?
11. Är juryn oberoende?


Not: Referenser till listans sammansättning hänvisar till vecka 43.


#litteraturtoppen #FSL #modernista #albertbonniersförlag #weyler #ellerströms #nilssonförlag #ettasekwa #depolyglottaälskarna #linawolff #corinnamüller #magnuswilliamolsson #johannadaehli #aiméedelblanc #maxporter #eugenruge #kulturrådet #aftonbladetkultur #bokus

Jean-Joseph – ny opera om poeten Rabearivelo

En bortglömd poet, ett försummat konstnärskap, ett gripande livsöde, en tragedi, en skatt redo att bli återupphittad och läst. I vilken ände ska man börja nysta?

Kanske i Tebogo Monnakgotlas – komponistens – egna ord om den madagaskiske poeten av adlig börd, vars dramatiska och sorgliga liv kan mäta sig med hans egen poesi i expressiv färgrikedom, nu som ämne för en kortkort opera, som förhoppningsvis får leva vidare och utvecklas till en helaftonsopera. Efter att Monnakgotla tonsatt hans dikt Naissance du jour i ett körverk har hon nu, tillsammans med librettisten Claude Kayat gjort en kortopera på 20 minuter, beställd av och uruppförd på Kungliga Operan i Stockholm i projektet "Short Stories" där tre nya verk får chans att pröva sig mot uttolkare och publik i tre föreställningar på Rotundan. Rabearivelos konst och hans öde upphörde inte att fascinera henne – de bröt så tydligt mot våra förväntningar på en afrikansk konstnär, och i kraft av sitt självförtroende, som fick honom att göra anspråk, definiera sig som intellektuell, ställa sig jämsides med Baudelaire och Rimbaud. Han räknas idag som Afrikas första moderna poet.

Jean-Joseph Rabearivelo – som finns ytterst sparsamt översatt till svenska – Monnakgotla själv snubblade över ett par dikter i en antologi med afrikansk lyrik av Per Wästberg – var verksam på 1920- och -30-talen. Han skrev poesi på madagaskiska och franska, och höll tät kontakt med de litterära strömningarna och poeterna i tiden. Hans öde kan ses som en gestaltning av kolonialismens obönhörliga  värderande och dömande av människor, som fortfarande har återverkningar på de förväntningar vi har på varandra idag. Aktuell och angelägen, drömmande om Paris, och drömmande om att bli bedömd efter sina förtjänster, inte efter fördomar, kommer vi Rabearivelo mycket nära i den scen som vecklar ut sig framför oss under 20 minuter och talar om hans hopp och besvikelser, och visar hur han slutligen offrar sitt liv för att nå det erkännande i Paris som hans liv också utgjorde en dröm om.

Förlusten av en älskad dotter, insjuknande i tbc, missbruk och ett alltför utsvävande liv blev till slut –tillsammans med besvikelsen över att inte få representera Madagaskar vid världsutställningen i Paris –för mycket för poeten och drev honom till självmord 1937, blott 34 år gammal. Iscensättningen framstår som till lika delar målmedveten, genomtänkt och makaber; en performativ poetisk manifestation av det egna konstnärskapet; brännande av dagböcker, författande av dikter och brev till poetkolleger alltmedan kinin och cyanid tar kroppen i sitt våld. Det är som ägnat att väcka nyfikenhet och medkänsla, precis som den korta operan som kretsar kring hans dödsscen.

Musiken lyckas med konststycket att förmedla den tropiska blomning och fruktighet som måste ha inspirerat den. Det är en påhittig, känslosam och fantasifull musikalisk gestaltning som också målar en tydlig satsyta och anvisar en rymd för sångarnas stringens och affekter i ett starkt fokuserat nu, och här, på scenen. Och det görs med elegans i dramatiskt expressiv och poetiskt vacker musik och sång, precist och passionerat framförd. Luthando Qave i titelrollen imponerade med röst, tolkning och närvaro.

Cecilia Nannesson som Paula och Luthando Qave som J.J Rabearivelo. Foto: Maryam Aghabarari Kungliga Operan

Aftonland av Therese Bohman

Det är inte bara skymning över Sverige, utan sent på jorden i Therese Bohmans Aftonland – vilket undergångsstämningarna, alienationen och pessimismen som drar som en stark underström genom romanen bekräftar. Berättelsen är som en svävfarkost som gör studsande nedslag i scener som stänker till på ytan. De förbinds av svävande partier där huvudpersonens tankevärld och känslor utgör luftströmmarna, skildringens primära element.

Att huvudpersonen låter sig ledas in på ett stickspår i sin forskning – så riktigt attraktiva aphannar och bisarra sovjetiska experiment där den olyckliga kvinnan G offrar sig för forskningen, tar allt större plats i hennes research – säger en del om huvudpersonens tillstånd och alluderar samtidigt på den manierism som hon ser överallt i sin samtid och själv är upptagen vid i konsten.

I en värld som kallas Stockholms "mediekulturvärld" rör sig huvudpersonen Karolina Andersson, ömsom vagt motvilligt och viljelöst. Hon är professor i konstvetenskap och skribent på SvD:s kultursidor. Miljön betecknas som en medelklasstillvaro, som om kulturell överklass inte existerade, eller är för obekväm att kännas vid, vilket kan framstå som märkligt, med tanke på att Bohman ofta framställs som just en klassmedveten författare. Det syns inte här, utom i detaljer som bakgrunden i den fula bruksorten, en pusselbit.

Karolina beskrivs i extrema närbilder, när hon iakttar rynkor och gråa hårstrån och utväxter i badrumsspegeln, och genom hur hon tänker om sig själv, och ser på sig själv med dömande, men distanserade blickar. Hon är medelålders och längtar, med tilltagande desperation, efter närhet och gemenskap. Sin frustration och olycka försöker hon dämpa genom missbruk av alkohol, sex och konst. Det hon gillar. Och hon är inte knusslig; en lönnfet man, en SD-anhängare, en barndomskamrat utan några gemensamma intressen eller referenser skulle kunna duga; en sliskig cinzanogrogg kan vara nog så god som ett fint vin; men konsten måste vara "på riktigt" och de akademiska framgångarna och den nästan monomana forskningen är snarare en reträttväg och ett livsalibi än ett medvetet karriärval.

Hennes liv ligger i ruiner, påstår hon, och till en början förstår man inte riktigt vad som åsyftas. Hon är nyseparerad och saknar vänner och intressen och gemenskaper utanför jobbet. Hon känner att hon närmar sig bäst-före-datum för familjebildande. Hon framstår samtidigt som en av de ruiner hon uppehåller sig vid i tankarna – de klassicistiska och de i utsökta material blir de vackraste – och som en nästan naivt förhoppningsfull kärlekssökare. Liksom den medelålders Dante som åberopas i det litterära mottot går hon en helvetesvandring och beskådar en förljugen samtid stadd i sammanbrott. Hon söker efter en mening i tillvaron, en annan, en ny stjärna att följa, en Gud, en nåd? (Som det andra mottot, från en låttext av Jonathan Johansson indikerar.) När hon drömmer om en romantisk resa ska den gå till Dresden.

Jag har läst och hört Karolina beskrivas som en karriärkvinna som tar för sig av män i likhet med litteraturens (och verklighetens) kulturmäns framfart med kvinnor, som om det vore ett befriande drag att visa upp hur Karolina utnyttjar eller låter sig förföras av sin hälften så gamla doktorand, men jag har svårt att se något annat än en begynnande depression i Karolinas krisande beteenden, och kan inte läsa in något feministiskt i texten varken som idéroman eller skildring av just den här kvinnliga erfarenheten.

Omslaget är en för ändamålet perfekt målning som indikerar stämningen och pekar mot det genomgående konstmotivet. (Men visst är det trist med den porösa, osköna papperskvaliteten i inlagan i en så estetiskt orienterad bok.) En noggrannare redaktör hade kunnat strama upp en del lapsusar i språk, bilder och resonemang, liksom vissa detaljer – till exempel i skildringen av det akademiska livet – men det övergripande intrycket är att författaren härskar över form som innehåll övertygande och med lätthet.

En fråga som jag lämnas med efter avslutad läsning är varför. Slutet känns oförklarligt löftesrikt på ett sätt som inte riktigt grundas i romanen. Karolina intrigerar och hämnas i stället för att stå upp för de vetenskapliga värden hon vigt sitt liv åt, och låter sig omfamnas av en kompakt och överdådig museibyggnad. G, som romanen igenom framställts som ett parallellt kvinnoöde, vandrar ut i friheten mot nya möjligheter vid horisonten.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Förödande förförelse förbannar författare

De polyglotta älskarna är en roman som både författas och förstörs i den här roliga, smarta och snajdiga romanen med samma – ganska svåremotståndliga – titel. Älskarna som titeln refererar till finns, som jag läser det, endast i "författarens" fantasier, men det är fängslande nog. Teman i den eleganta leken är kärlek, sex, språk, könsmaktsordning, fiktion och verklighet, men framför allt skulle jag beteckna den som en roman om litteraturen – i synnerhet kanske om författande, och om författare. Det betyder inte att den är svår eller otillgänglig för andra läsare, men det tillför en extra dimension och kvalitet för en läsare som själv är sysselsatt med eller intresserar sig särskilt för litteratur. Jag skulle kunna skriva tusentals tecken bara om citat om författare och författande från den rika texten, samtidigt som romanen har tillräckligt driv och humor för att funka lika bra som förströelse.

De polyglotta älskarna är konstfullt ihopflätad av en tre trådar, tre röster med tre språk; tre karaktärer som står i relation till varandra genom romanen "De polyglotta älskarna", som i romanen är ett manus till en roman, och en förlorad roman, och en förstörd roman, sedd ur tre perspektiv. I den centrala mittendelen talar "författaren till romanen" själv, i den medelålders författaren Max gestalt. Han befinner sig i kris, är sårbar och beter sig som en riktig skitstövel och psykopat – vilket framstår helt normalt för en författare och kulturman. Det är han som drömmer om den polyglotta älskarinnan, som ska befria honom från hans tristess och sömlöst matcha hans egna elva språk i älskogen. Max fåfänga och lite planlösa sökande leder bland annat till ett mekaniskt och livlöst samlag med en receptionist som han egentligen inte är attraherad av, ett äventyr som tar ända med förskräckelse och förbannelse.

Persongalleriet rymmer också den sorgliga och smällfeta litteraturkritikern Calisto som älskar Houellebecq i hemlighet; en fascinerande, blind och strålande vacker Mildred som arbetar med paranormala fenomen; samt den lite bortkomna nätdejtande klubbfajtande 36-åriga Ellinor från en byhåla i Skåne och den italienska aristokraten Lucrezia, i mångt och mycket hennes motsats, som är berättare första respektive sista delen och har sina egna helt särpräglade stilar och språk. Historien är väl anlagd och språkbehandlingen njutbar. Mest vill jag uppehålla mig i Max del, och det är kanske naturligt att författaren är den karaktär som fångar skickligast, särskilt i boken om hans bok. Max kloka fru, som försörjer familjen som handläggare på en myndighet och älskar Nietzsche och trädgårdsarbete, får aldrig något namn, men är en bifigur som väcker mycket nyfikenhet.

Egentligen skulle jag vilja dyka ned i texten igen på direkten för att kunna beskriva den tillfredsställande. De litterära referenserna är rikliga; främst går texten i dialog med Michel Houellebecq, vars romaner – och person – väcker lika stark beundran som avsky hos karaktärerna. Trots att ansatsen är feministisk och de kulturmanspunkterande tendenserna är övertydliga – men inte desto mindre komiska eller plågsamma – finns en nyansering i skildringen som inte väjer för komplexitet (hos karaktärerna och i deras agerande och åsikter till exempel), eller att närma sig det problematiska och brännande, som i sexualiteten och sociala rollspel där övertygelser och instinkter inte alltid går att harmoniera. Det är fint gestaltat, balanserat och fördjupat.
Vid sin sida bland intertexterna har Houellebecq kanske lite överraskande Stephen King, som omnämns flera gånger och citeras, och de vistas i ett brokigt galleri där kollegerna Djuna Barnes, Borges och Bolano virvlar förbi.

Boken i sig är vackert och genomtänkt formgiven av Lotta Kühlhorn, med fina och finurliga detaljer och inslagen i strukturräfflat purpurpapper. Originellt nog saknas tryckorts- och smutstitelsida (eller rättare sagt; den förra är placerad i slutet) vilket gör att man som läsare mystiskt tycker sig kliva rakt in i fiktionen, indragen av en grafisk symbol som bildar "anfang" för verket. Den påminner om korrekturtecken och för mina famlande tankar till Mildreds paranormala fenomen, samtidigt som det uppenbart är en detalj som hämtats från omslagets grafiska illustration. (Bilden överst.)

Lina Wolff har tidigare gett ut en novellsamling och den prisvinnande genombrottsromanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), som jag inte läst av någon märklig anledning men längtar efter nu.

All inclusive av Hans Gunnarsson

Läsjournal – från sommarens pockethög

Den här romanen var så kritikerälskad och haussad när den kom ut 2015 att jag förväntade mig en givande läsupplevelse, trots att jag inte kände till författarskapet närmare. Som jag minns receptionen framhölls persongestaltningen i romanen som bra, dialogen som unikt fantastisk, spänningen som krypande och intrigen som intelligent och underhållande.

All inclusive (bra, kongenial titel) handlar om en författare vid botten av en lång nedförsslänt som får ett lika osannolikt som oemotståndligt erbjudande av en excentrisk affärsman; att skriva en roman om en halvlyxig semesteranläggning i Guadeloupe mot generös ersättning, och med research på plats. Det är en intrig med lovande paulausterpotential som andas löften om metafiktiva utsvävningar. Miljön är också tacksam; det exotiska, personer tagna ur sitt vardagssammanhang, oräkneliga paraplydrinkar, den avskilda anläggningen, den stekande solen, den tilltagande tristessen och utsattheten i isoleringen, huvudpersonens tilltagande misstänksamhet, det krypande obehaget.

Dessvärre lämnar min läsning det övergripande intrycket att upplägget och idéerna slarvas bort i en berättelse som saknar engagemang och inte heller lyckas engagera läsaren. Det känns stundom som att en lös novellsamling, baserad på ganska likartade karaktärer – tänk falukorv med pulvermos och lådvin, depression och flugsmällare, med lätt surrealistiska småtwistar – förklätt sig i en "spännande" överrock och begivit sig på guldkantssemester som roman under cover. Jag brukar inte ha invändningar mot karaktärsdriven fiktion, men här bär det inte, delvis på grund av att romanen blir spretig och inte känns färdiggjuten, men främst för att den saknar det levandegörande i gestaltningen, och att man som läsare lämnas ganska ensam med an alltför diger uppgift, och utan tillräcklig motivation att ta sig an den.

Dialogen må ha en stark prägel av autenticitet, men det tillför inte så mycket när den inte säger något utöver att demonstrera sin författares tonträff eller fyller en roll i berättelsen, och karaktärerna skildras distanserande ur vonobenperspektiv. Det frekventaste adjektivet är överviktig. Alla är gamla och oattraktiva. Alla ser på varandra med samma förakt som även verkar förväntas från läsaren. Klart att det inte säljer några resor. Eller ger stora läsupplevelser.

Stoner av John Williams

Läsjournal

Det är något hoppingivande och vackert i att en roman översätts och publiceras femtio år efter originalutgivningen, trots att författaren inte hör till de välkända och det inte finns ett uns av något spektakulärt eller ens "aktuellt" i verket. 

När det gäller Stoner av John Williams är det lite extra roligt i och med att det är en väldigt lågmäld skildring av en väldigt lågmäld och anspråkslös människas livsöde. Det är en återhållen och realistisk berättelse om en fattig bondpojke i Missouri, USA, som får chansen att studera, hur han upptäcker lärdom och litteratur som en oväntad skatt, viger sitt liv åt universitetet och litteraturvetenskapen och uthärdar ett kärlekslöst äktenskap, vilket kanske inte framstår som någon bladvändare men faktiskt är fängslande i sin lågintensiva gråhet, eftersom den är sann, och att budskapet skulle kunna kallas livsvisdom om det inte lät så anspråksfullt, och det skulle nog inte William Stoner gilla.

Stoner borde kunna uppskattas även av läsare som inte är litteraturnördar, även om interiörerna från institutionen och stoffet ger extra behållning om man har den läggningen. I mig kommer bilden av den bortkomna ynglingen som vandrar och liftar med åsnekärror till universitetet med sin grova postorderkostym av kläde i kappsäcken och sedan skippar den förnuftiga jordbrukslinjen till fromma för Kärleken eller ska man säga kallet till litteraturen, som först bara fascinerar honom när han kommer i kontakt med den på en obligatorisk grundkurs eftersom han inte förstår sig på den.

Utgiven av Natur & Kultur, i översättning av Rose-Marie Nielsen.