Det är luddigt på toppen

Står förlag bakom mystiska Litteraturtoppen?

Sajten Litteraturtoppen har snabbt fått ett visst genomslag i lilla litteratursverige. Det är en topplista med det mastodontiska anspråket att presentera landets 40 bästa böcker varje vecka, men påminner i mångt och mycket om en konventionell kritikerlista om man ser till vilka titlar som listas. En mindre välvillig tolkning vore att 40 titlar med nyutgivna böcker i stort sett motsvarar den svenska kvalitetsutgivningen, och att det här är ett mindre subtilt försök från något eller några av de omnämnda förlagen att höja sin egen trovärdighet i marknadsföringen mot målgruppen. Ett försök till granskning av den helt anonyma sajten resulterar snabbt i spår som leder till Modernista förlag, som dock inte kommenterar kopplingarna.

Litteraturtoppen säger sig utgå från Kulturrådets kvalitetskriterier och det är alltså inte en vanlig kommersiell bästsäljarlista. Det överväldigande flertalet titlar hänger med från den första listpubliceringen för fem veckor sedan, och topplaceringen är densamma sedan starten.

Man skriver att urvalet görs av en jury, men inget närmare om denna, trots att den tar på sig en så oerhört omfattande uppgift, och logiskt sett måste vara högt kvalificerad för att kunna följa och bedöma allt nyutgivet. Böckerna recenseras inte och presenteras oftast bara med en mening, trots att urvalet är denna jurys. Så här skriver man till exempel om Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som innehar förstaplaceringen vecka 43 och sedan starten: ”Mannens blick står i centrum i Lina Wolffs dualistiska roman; liksom förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.” Formuleringen påminner mer om reklamcopy än om ett litterärt omdöme. Samtidigt finns andra inslag som andas amatörism trots den höga litterära svansföringen, som att juryn beskrivs som ”onämnd” (som visserligen är ett roligt ord, men inte finns).



Sajten publicerar också korta intervjuer med författare, som topplacerade Wolff och annat branschfolk, och med tydlig branschvinkel, som till exempel förläggaren Johanna Daehli på ETTA/Sekwa förlag apropå Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt som ligger på 13:e plats vid månadsskiftet oktober/november och redaktören Corinna Müller om hennes samarbete med översättaren Aimée Delblanc och arbetet med Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar på Nilsson förlag och sjundeplaceringen.
– Intervjun gjordes per mail, som inte var undertecknade med namn. En tydligare avsändare hade känts mer rättfram och ärlig, säger Corinna Müller.

Upplägget verkar alltså reklammässigt, men är journalistiskt framställt. Problemen börjar när man vill bedöma avsändarens syften. Om sajten är tänkt som textreklam – det uttalade syftet är att ”lyfta fram Sveriges bästa litteratur och personerna bakom böckerna” – läser man annorlunda än om sajten är en journalistisk produkt. Här har inte läsaren möjlighet att bilda sig en uppfattning eftersom man väljer att inte publicera uppgifter om vem som ligger bakom sajten.
Titlarna är länkade till Bokus, men det behöver inte innebära att de finansierar det redaktionella arbetet.
Att det finns en redaktionssekreterare talar för att ambitionen är, eller i något läge varit, journalistisk, eller vill ge sken av det, trots att ansvarig utgivare saknas och domänen är registrerad anonymt.

Tanken med hemlighetsmakeriet framstår som mystisk och har till och med beskrivits som suspekt. En kritiker som rest frågan är Magnus William-Olsson, som initierade en livlig debatt på ett forum för Fria seminariet i litterär kritik.
– Hur urvalet görs och av vilka är höljt i det skummaste dunkel. Listan har ingen trovärdighet så länge de inte publicerar kritiska underlag för sina omdömen eller offentliggör vilka personer som väljer och hur det går till, säger han.
Andra röster har höjts för att applådera projektet som en breddning av det kritiska samtalet, medan åter andra undrar om det finns ekonomiska drivkrafter och eventuella samarbeten med branschaktörer, eller om initiativet helt enkelt handlar om någon student som vill positionera sig. Och inom ett så begränsat fält som detta kan man naturligtvis snabbt etablera sig på det här resurssmarta sättet om man har ett hum om webbdesign och tid över att skriva en mening om de nya verken varje vecka, eller vill bygga upp sin boksamling utan att omaka sig med själva recensionsskrivandet.

Hur boktitlarna presenteras, med uppgifter om förläggare och redaktör, är ett avsteg från det brukliga – vanligtvis publiceras inte sådant publikt – och tyder på att avsändaren finns inom branschen. Kanske kan det också vara ett indicium att något, eller några, förlag står bakom.

Om man ser till fördelningen mellan förlag på topplistan är den som förväntad med Albert Bonniers (7 titlar) och Norstedts förlag (6 titlar) i täten, möjligtvis med en överrepresentation av Modernistatitlar (5) om man ser till förlagens storlek. Å andra sidan finns oväntat många titlar från små förlag (runt en fjärdedel), och med tanke på den aktuella utgivningen få titlar från Weyler och Ellerströms.

En av personerna som kan knytas till sajten är en anställd på förlaget Modernista, som tidigare jobbat som webbredaktör på TV4 och inom public service och varit redaktionschef på en tidskrift. Hen presenterar sig fortfarande som frilansjournalist och medverkar som sådan regelbundet på Aftonbladets kultursidor trots sin chefsställning på förlaget.

En annan person, som presenterat sig som redaktionssekreterare för Litteraturtoppen, har inte kunnat hittas, och är kanske ett alias.

All korrespondens är anonymiserad och hänvisas till sajten, där endast en info-mejladress och en postbox är angivna. Litteraturtoppen har valt att inte besvara några frågor om sin status eller om anonymiteten.

Text: Stina Lyles


OBESVARADE FRÅGOR
1. Vem ligger bakom LT?
2. Varför väljer du/ni att vara anonym/a?
3. Fungerar LT enligt publicistiska principer eller har LT strikt kommersiella syften?

4. Varför är ni inte öppna med er status (som publikation eller marknadsföring) på sajten?
5. Hur finansieras LT?
6. Är LT oberoende? (I förhållande till förlag, och i förhållande till andra aktörer inom kultur- och litteraturområdet.)
7. Varför är ni inte öppna med information om huruvida ni är oberoende/beroende?
8. Hur ska era läsare värdera era rekommendationer med tanke på att det fn är oklart om era syften är journalistik eller reklam?
9. Varför är juryn anonym?

10. Hur väljs juryn ut?
11. Är juryn oberoende?


Not: Referenser till listans sammansättning hänvisar till vecka 43.


#litteraturtoppen #FSL #modernista #albertbonniersförlag #weyler #ellerströms #nilssonförlag #ettasekwa #depolyglottaälskarna #linawolff #corinnamüller #magnuswilliamolsson #johannadaehli #aiméedelblanc #maxporter #eugenruge #kulturrådet #aftonbladetkultur #bokus

Jean-Joseph – ny opera om poeten Rabearivelo

En bortglömd poet, ett försummat konstnärskap, ett gripande livsöde, en tragedi, en skatt redo att bli återupphittad och läst. I vilken ände ska man börja nysta?

Kanske i Tebogo Monnakgotlas – komponistens – egna ord om den madagaskiske poeten av adlig börd, vars dramatiska och sorgliga liv kan mäta sig med hans egen poesi i expressiv färgrikedom, nu som ämne för en kortkort opera, som förhoppningsvis får leva vidare och utvecklas till en helaftonsopera. Efter att Monnakgotla tonsatt hans dikt Naissance du jour i ett körverk har hon nu, tillsammans med librettisten Claude Kayat gjort en kortopera på 20 minuter, beställd av och uruppförd på Kungliga Operan i Stockholm i projektet "Short Stories" där tre nya verk får chans att pröva sig mot uttolkare och publik i tre föreställningar på Rotundan. Rabearivelos konst och hans öde upphörde inte att fascinera henne – de bröt så tydligt mot våra förväntningar på en afrikansk konstnär, och i kraft av sitt självförtroende, som fick honom att göra anspråk, definiera sig som intellektuell, ställa sig jämsides med Baudelaire och Rimbaud. Han räknas idag som Afrikas första moderna poet.

Jean-Joseph Rabearivelo – som finns ytterst sparsamt översatt till svenska – Monnakgotla själv snubblade över ett par dikter i en antologi med afrikansk lyrik av Per Wästberg – var verksam på 1920- och -30-talen. Han skrev poesi på madagaskiska och franska, och höll tät kontakt med de litterära strömningarna och poeterna i tiden. Hans öde kan ses som en gestaltning av kolonialismens obönhörliga  värderande och dömande av människor, som fortfarande har återverkningar på de förväntningar vi har på varandra idag. Aktuell och angelägen, drömmande om Paris, och drömmande om att bli bedömd efter sina förtjänster, inte efter fördomar, kommer vi Rabearivelo mycket nära i den scen som vecklar ut sig framför oss under 20 minuter och talar om hans hopp och besvikelser, och visar hur han slutligen offrar sitt liv för att nå det erkännande i Paris som hans liv också utgjorde en dröm om.

Förlusten av en älskad dotter, insjuknande i tbc, missbruk och ett alltför utsvävande liv blev till slut –tillsammans med besvikelsen över att inte få representera Madagaskar vid världsutställningen i Paris –för mycket för poeten och drev honom till självmord 1937, blott 34 år gammal. Iscensättningen framstår som till lika delar målmedveten, genomtänkt och makaber; en performativ poetisk manifestation av det egna konstnärskapet; brännande av dagböcker, författande av dikter och brev till poetkolleger alltmedan kinin och cyanid tar kroppen i sitt våld. Det är som ägnat att väcka nyfikenhet och medkänsla, precis som den korta operan som kretsar kring hans dödsscen.

Musiken lyckas med konststycket att förmedla den tropiska blomning och fruktighet som måste ha inspirerat den. Det är en påhittig, känslosam och fantasifull musikalisk gestaltning som också målar en tydlig satsyta och anvisar en rymd för sångarnas stringens och affekter i ett starkt fokuserat nu, och här, på scenen. Och det görs med elegans i dramatiskt expressiv och poetiskt vacker musik och sång, precist och passionerat framförd. Luthando Qave i titelrollen imponerade med röst, tolkning och närvaro.

Cecilia Nannesson som Paula och Luthando Qave som J.J Rabearivelo. Foto: Maryam Aghabarari Kungliga Operan

Aftonland av Therese Bohman

Det är inte bara skymning över Sverige, utan sent på jorden i Therese Bohmans Aftonland – vilket undergångsstämningarna, alienationen och pessimismen som drar som en stark underström genom romanen bekräftar. Berättelsen är som en svävfarkost som gör studsande nedslag i scener som stänker till på ytan. De förbinds av svävande partier där huvudpersonens tankevärld och känslor utgör luftströmmarna, skildringens primära element.

Att huvudpersonen låter sig ledas in på ett stickspår i sin forskning – så riktigt attraktiva aphannar och bisarra sovjetiska experiment där den olyckliga kvinnan G offrar sig för forskningen, tar allt större plats i hennes research – säger en del om huvudpersonens tillstånd och alluderar samtidigt på den manierism som hon ser överallt i sin samtid och själv är upptagen vid i konsten.

I en värld som kallas Stockholms "mediekulturvärld" rör sig huvudpersonen Karolina Andersson, ömsom vagt motvilligt och viljelöst. Hon är professor i konstvetenskap och skribent på SvD:s kultursidor. Miljön betecknas som en medelklasstillvaro, som om kulturell överklass inte existerade, eller är för obekväm att kännas vid, vilket kan framstå som märkligt, med tanke på att Bohman ofta framställs som just en klassmedveten författare. Det syns inte här, utom i detaljer som bakgrunden i den fula bruksorten, en pusselbit.

Karolina beskrivs i extrema närbilder, när hon iakttar rynkor och gråa hårstrån och utväxter i badrumsspegeln, och genom hur hon tänker om sig själv, och ser på sig själv med dömande, men distanserade blickar. Hon är medelålders och längtar, med tilltagande desperation, efter närhet och gemenskap. Sin frustration och olycka försöker hon dämpa genom missbruk av alkohol, sex och konst. Det hon gillar. Och hon är inte knusslig; en lönnfet man, en SD-anhängare, en barndomskamrat utan några gemensamma intressen eller referenser skulle kunna duga; en sliskig cinzanogrogg kan vara nog så god som ett fint vin; men konsten måste vara "på riktigt" och de akademiska framgångarna och den nästan monomana forskningen är snarare en reträttväg och ett livsalibi än ett medvetet karriärval.

Hennes liv ligger i ruiner, påstår hon, och till en början förstår man inte riktigt vad som åsyftas. Hon är nyseparerad och saknar vänner och intressen och gemenskaper utanför jobbet. Hon känner att hon närmar sig bäst-före-datum för familjebildande. Hon framstår samtidigt som en av de ruiner hon uppehåller sig vid i tankarna – de klassicistiska och de i utsökta material blir de vackraste – och som en nästan naivt förhoppningsfull kärlekssökare. Liksom den medelålders Dante som åberopas i det litterära mottot går hon en helvetesvandring och beskådar en förljugen samtid stadd i sammanbrott. Hon söker efter en mening i tillvaron, en annan, en ny stjärna att följa, en Gud, en nåd? (Som det andra mottot, från en låttext av Jonathan Johansson indikerar.) När hon drömmer om en romantisk resa ska den gå till Dresden.

Jag har läst och hört Karolina beskrivas som en karriärkvinna som tar för sig av män i likhet med litteraturens (och verklighetens) kulturmäns framfart med kvinnor, som om det vore ett befriande drag att visa upp hur Karolina utnyttjar eller låter sig förföras av sin hälften så gamla doktorand, men jag har svårt att se något annat än en begynnande depression i Karolinas krisande beteenden, och kan inte läsa in något feministiskt i texten varken som idéroman eller skildring av just den här kvinnliga erfarenheten.

Omslaget är en för ändamålet perfekt målning som indikerar stämningen och pekar mot det genomgående konstmotivet. (Men visst är det trist med den porösa, osköna papperskvaliteten i inlagan i en så estetiskt orienterad bok.) En noggrannare redaktör hade kunnat strama upp en del lapsusar i språk, bilder och resonemang, liksom vissa detaljer – till exempel i skildringen av det akademiska livet – men det övergripande intrycket är att författaren härskar över form som innehåll övertygande och med lätthet.

En fråga som jag lämnas med efter avslutad läsning är varför. Slutet känns oförklarligt löftesrikt på ett sätt som inte riktigt grundas i romanen. Karolina intrigerar och hämnas i stället för att stå upp för de vetenskapliga värden hon vigt sitt liv åt, och låter sig omfamnas av en kompakt och överdådig museibyggnad. G, som romanen igenom framställts som ett parallellt kvinnoöde, vandrar ut i friheten mot nya möjligheter vid horisonten.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Förödande förförelse förbannar författare

De polyglotta älskarna är en roman som både författas och förstörs i den här roliga, smarta och snajdiga romanen med samma – ganska svåremotståndliga – titel. Älskarna som titeln refererar till finns, som jag läser det, endast i "författarens" fantasier, men det är fängslande nog. Teman i den eleganta leken är kärlek, sex, språk, könsmaktsordning, fiktion och verklighet, men framför allt skulle jag beteckna den som en roman om litteraturen – i synnerhet kanske om författande, och om författare. Det betyder inte att den är svår eller otillgänglig för andra läsare, men det tillför en extra dimension och kvalitet för en läsare som själv är sysselsatt med eller intresserar sig särskilt för litteratur. Jag skulle kunna skriva tusentals tecken bara om citat om författare och författande från den rika texten, samtidigt som romanen har tillräckligt driv och humor för att funka lika bra som förströelse.

De polyglotta älskarna är konstfullt ihopflätad av en tre trådar, tre röster med tre språk; tre karaktärer som står i relation till varandra genom romanen "De polyglotta älskarna", som i romanen är ett manus till en roman, och en förlorad roman, och en förstörd roman, sedd ur tre perspektiv. I den centrala mittendelen talar "författaren till romanen" själv, i den medelålders författaren Max gestalt. Han befinner sig i kris, är sårbar och beter sig som en riktig skitstövel och psykopat – vilket framstår helt normalt för en författare och kulturman. Det är han som drömmer om den polyglotta älskarinnan, som ska befria honom från hans tristess och sömlöst matcha hans egna elva språk i älskogen. Max fåfänga och lite planlösa sökande leder bland annat till ett mekaniskt och livlöst samlag med en receptionist som han egentligen inte är attraherad av, ett äventyr som tar ända med förskräckelse och förbannelse.

Persongalleriet rymmer också den sorgliga och smällfeta litteraturkritikern Calisto som älskar Houellebecq i hemlighet; en fascinerande, blind och strålande vacker Mildred som arbetar med paranormala fenomen; samt den lite bortkomna nätdejtande klubbfajtande 36-åriga Ellinor från en byhåla i Skåne och den italienska aristokraten Lucrezia, i mångt och mycket hennes motsats, som är berättare första respektive sista delen och har sina egna helt särpräglade stilar och språk. Historien är väl anlagd och språkbehandlingen njutbar. Mest vill jag uppehålla mig i Max del, och det är kanske naturligt att författaren är den karaktär som fångar skickligast, särskilt i boken om hans bok. Max kloka fru, som försörjer familjen som handläggare på en myndighet och älskar Nietzsche och trädgårdsarbete, får aldrig något namn, men är en bifigur som väcker mycket nyfikenhet.

Egentligen skulle jag vilja dyka ned i texten igen på direkten för att kunna beskriva den tillfredsställande. De litterära referenserna är rikliga; främst går texten i dialog med Michel Houellebecq, vars romaner – och person – väcker lika stark beundran som avsky hos karaktärerna. Trots att ansatsen är feministisk och de kulturmanspunkterande tendenserna är övertydliga – men inte desto mindre komiska eller plågsamma – finns en nyansering i skildringen som inte väjer för komplexitet (hos karaktärerna och i deras agerande och åsikter till exempel), eller att närma sig det problematiska och brännande, som i sexualiteten och sociala rollspel där övertygelser och instinkter inte alltid går att harmoniera. Det är fint gestaltat, balanserat och fördjupat.
Vid sin sida bland intertexterna har Houellebecq kanske lite överraskande Stephen King, som omnämns flera gånger och citeras, och de vistas i ett brokigt galleri där kollegerna Djuna Barnes, Borges och Bolano virvlar förbi.

Boken i sig är vackert och genomtänkt formgiven av Lotta Kühlhorn, med fina och finurliga detaljer och inslagen i strukturräfflat purpurpapper. Originellt nog saknas tryckorts- och smutstitelsida (eller rättare sagt; den förra är placerad i slutet) vilket gör att man som läsare mystiskt tycker sig kliva rakt in i fiktionen, indragen av en grafisk symbol som bildar "anfang" för verket. Den påminner om korrekturtecken och för mina famlande tankar till Mildreds paranormala fenomen, samtidigt som det uppenbart är en detalj som hämtats från omslagets grafiska illustration. (Bilden överst.)

Lina Wolff har tidigare gett ut en novellsamling och den prisvinnande genombrottsromanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), som jag inte läst av någon märklig anledning men längtar efter nu.

All inclusive av Hans Gunnarsson

Läsjournal – från sommarens pockethög

Den här romanen var så kritikerälskad och haussad när den kom ut 2015 att jag förväntade mig en givande läsupplevelse, trots att jag inte kände till författarskapet närmare. Som jag minns receptionen framhölls persongestaltningen i romanen som bra, dialogen som unikt fantastisk, spänningen som krypande och intrigen som intelligent och underhållande.

All inclusive (bra, kongenial titel) handlar om en författare vid botten av en lång nedförsslänt som får ett lika osannolikt som oemotståndligt erbjudande av en excentrisk affärsman; att skriva en roman om en halvlyxig semesteranläggning i Guadeloupe mot generös ersättning, och med research på plats. Det är en intrig med lovande paulausterpotential som andas löften om metafiktiva utsvävningar. Miljön är också tacksam; det exotiska, personer tagna ur sitt vardagssammanhang, oräkneliga paraplydrinkar, den avskilda anläggningen, den stekande solen, den tilltagande tristessen och utsattheten i isoleringen, huvudpersonens tilltagande misstänksamhet, det krypande obehaget.

Dessvärre lämnar min läsning det övergripande intrycket att upplägget och idéerna slarvas bort i en berättelse som saknar engagemang och inte heller lyckas engagera läsaren. Det känns stundom som att en lös novellsamling, baserad på ganska likartade karaktärer – tänk falukorv med pulvermos och lådvin, depression och flugsmällare, med lätt surrealistiska småtwistar – förklätt sig i en "spännande" överrock och begivit sig på guldkantssemester som roman under cover. Jag brukar inte ha invändningar mot karaktärsdriven fiktion, men här bär det inte, delvis på grund av att romanen blir spretig och inte känns färdiggjuten, men främst för att den saknar det levandegörande i gestaltningen, och att man som läsare lämnas ganska ensam med an alltför diger uppgift, och utan tillräcklig motivation att ta sig an den.

Dialogen må ha en stark prägel av autenticitet, men det tillför inte så mycket när den inte säger något utöver att demonstrera sin författares tonträff eller fyller en roll i berättelsen, och karaktärerna skildras distanserande ur vonobenperspektiv. Det frekventaste adjektivet är överviktig. Alla är gamla och oattraktiva. Alla ser på varandra med samma förakt som även verkar förväntas från läsaren. Klart att det inte säljer några resor. Eller ger stora läsupplevelser.

Stoner av John Williams

Läsjournal

Det är något hoppingivande och vackert i att en roman översätts och publiceras femtio år efter originalutgivningen, trots att författaren inte hör till de välkända och det inte finns ett uns av något spektakulärt eller ens "aktuellt" i verket. 

När det gäller Stoner av John Williams är det lite extra roligt i och med att det är en väldigt lågmäld skildring av en väldigt lågmäld och anspråkslös människas livsöde. Det är en återhållen och realistisk berättelse om en fattig bondpojke i Missouri, USA, som får chansen att studera, hur han upptäcker lärdom och litteratur som en oväntad skatt, viger sitt liv åt universitetet och litteraturvetenskapen och uthärdar ett kärlekslöst äktenskap, vilket kanske inte framstår som någon bladvändare men faktiskt är fängslande i sin lågintensiva gråhet, eftersom den är sann, och att budskapet skulle kunna kallas livsvisdom om det inte lät så anspråksfullt, och det skulle nog inte William Stoner gilla.

Stoner borde kunna uppskattas även av läsare som inte är litteraturnördar, även om interiörerna från institutionen och stoffet ger extra behållning om man har den läggningen. I mig kommer bilden av den bortkomna ynglingen som vandrar och liftar med åsnekärror till universitetet med sin grova postorderkostym av kläde i kappsäcken och sedan skippar den förnuftiga jordbrukslinjen till fromma för Kärleken eller ska man säga kallet till litteraturen, som först bara fascinerar honom när han kommer i kontakt med den på en obligatorisk grundkurs eftersom han inte förstår sig på den.

Utgiven av Natur & Kultur, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Astarte av Karin Boye

Läsjournal

Karin Boyes debutroman Astarte från 1931 som nyutgivits i pocket (av Lindelöws förlag) är något så originellt som en socialt engagerad idéroman med drag av veckotidningsföljetong. Ganska fjärran från den poesi som gjort Boye så folkkär skildras samtiden med skärpa, kryddad med humoristiskt raljerande stil som ger stark tidsfärg och för en nutida läsare ibland kan te sig lite daterad. Patoset och samhällskritiken för naturligtvis tankarna till hennes Kallocain.

Romanen utspelar sig i Stockholm och handlar om romantiska problem bland vad som idag skulle vara backslicks och stilbloggare. Och det kan ju verka väl lättsmält. Men den modevärld som skildras illustrerar ytlighet, skönhetskult, estetiken som identitetsskapande och statussignal, en svidande konsumtionskritik – hur dess baksida är förtryck av svagare, av kvinnor, av fattiga – och ger snyggt rum för en i vissa delar förbluffande modern analys av olika maktordningar.

Textilfabriken, reklambyrån, flickrummet, sidenskörden, tidningsredaktionen och dansrestaurangen likställs strukturellt och gör till och från att man inte riktigt får fäste i texten, samtidigt som kompositionen, där den ytligt hållna intrigen varvas med idémässiga utvikningar och djupdykningar, detaljerade skildringar i delar av miljöer, gör berättelsen rapsodisk och gör att stilskiftningarna blir abrupta.

Som roman är Astarte inte formmässigt helgjuten, men som tidsdokument rolig läsning, och innehållet påminner oss om att författaren är så mycket mer än sina dikter, som ibland känns överutnyttjande på gränsen till missbruk. Glöm inte Karin Boyes prosa!

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Läsjournal

Unna dig den gula färginjektionen och den uppfordrande poesin i titeln Stjärnans ögonblick (A Hora da Estrela, 1977). Eller välj en annan av romanens totalt 14 titlar. Redan här anar man att det är litteratur som tar sig stora friheter, inte sant. (Vem ger sin roman 14 titlar, liksom?) Och sådant är alltid ganska underbart; att läsa en författare som självsvåldigt tar vara på litteraturens möjligheter.

Jag hade gått omkring med den i flera månader innan jag kom i rätt sinnestillstånd och till rätt ro för att läsa den egensinniga texten, men när det äntligen hände insåg jag att jag kommer att återvända och läsa om den många gånger. Den påminner mig om att litteratur kan vara förtrollande och varför jag skriver själv. Och visar med metalitterär lekfullhet att gränser är till för att överskridas.

Boken väger inte mycket, den är så lätt att den mycket väl kan tänkas sväva iväg som en heliumballong och ta läsaren med sig. Med tillhörande svindel. Den påstår sig handla om den unga intetsägande och försagda maskinskriverskan Macabéa och hennes torftiga liv, men den handlar minst lika mycket om berättaren, och om ingenting alls.

Den tunna lilla romanen – 123 sidor inklusive översättaren Örjan Sjögrens efterord – är utgiven av Bokförlaget Tranan (i serien Alla tiders klassiker) som har gett ut flera titlar av Lispector.

Disclaimer av Renée Knight

Läsjournal

Thriller är inte min vardagsmat men ibland blir jag sugen på att smälla i mig en. Här lockade ett omslag med skrivmaskin och att handlingen rör sig kring en roman. Metalitterära lekar kan vara riktigt kul och som här, i kombination med spänning, verkade det lovande.

Renée Knight, vars debut Disclaimer är, presenteras som manusförfattare och dokumentärfilmare, och det hade man kunnat gissa. Handlingen är allt, språket inget. Och det kanske hör till genren att intrigen är kung, men av en thriller som beskrivs som psykologisk förväntar jag mig mer djup. Jag vet inte om det är för att romanens synopsis och skelett skiner igenom för mycket, men de sista två tredjedelarna känns mest som en pliktskyldig avcheckning av planterade problems upplösning, och det är inte optimalt om spänning utlovats. 

Med det sagt finns såklart saker att gilla också; till exempel att det lyckliga slutet inte är helt klichémässigt (om än föranat), att flera personer skildras ur inifrånperspektiv hyfsat trovärdigt, att de tillåts ha bättre och sämre sidor, och särskilt att flera av dem är strävsamma författare, vilket självklart alltid är hyperintressant och sympatiskt. Snygg och lockande formgivning som ofta hos Etta förlag.

Den här boken känns ganska mycket som en film och att Disclaimer har sålts till 25 länder imponerar och förvånar mer än att filmrättigheterna säkrats från Hollywood. Hon måste ha en bra agent (note to self: Kolla upp).

Beväpnad med citat i kärlekskrig

Ebba Witt-Brattströms romandebut märkligt livlös

Ebba Witt-Brattström har gett ut en hel radda böcker sedan hon blev ett namn i offentligheten i och med sin utmärkta avhandling om proletärförfattaren Moa Martinson (1988) och hon har vigt sitt yrkesliv åt litteraturen, men Århundradets kärlekskrig (2016), som kallas punktroman, är hennes egen skönlitterära debut.

Hela texten är skriven i dialogform, och i akter snarare än kapitel, och man skulle kunna tänka sig att detta borgade för en viss dramatik, särskilt som ämnet – ett äktenskaps dödskamp – är laddat till högspänning och titeln både talar om krig och alluderar väldigt närgånget på en litterärt högoktanig klassiker i samma relationella ämnessfär (Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, 1978). Tyvärr infrias inte de förväntningarna. Det är yxigt och stolpigt och man letar förgäves efter gestaltning och undertext.

Redan titeln avslöjar ambitionen att skriva in sig i Litteraturen (ja, den med stort L!), och på titelsidan står det i klartext att boken är tänkt som en hommage till Tikkanen och August Strindberg, vars drama Dödsdansen (1900) är en annan viktig intertext. Huruvida boken verkligen fungerar som hommage (vilket betyder hyllning) kan vi låta vara osagt; det kan väl bara Tikkanen och Strindberg uttala sig om noga räknat. Men citaten, lånen och referenserna till andra författare begränsar sig inte till dem, utan är rikliga, och citaten markeras dessutom tydligt grafiskt. Man kan läsa dem som en strukturerande princip som ger rytm åt texten och förankrar den i hjärta- och smärta-litteraturen. Som utgångspunkt för gemensam läsning och frågelek i hyfsat bildade sällskap kanske citaten, och texten i sig, skulle komma mer till sin rätt än i en läsning där man väntar på att texten ska få liv och börja bära sig själv. Det känns som om författaren vill visa upp något, snarare än berätta eller gestalta, och i det sammanhanget blir citaten hängande som alibin eller markörer av inlånad auktoritet, som understryker det draget, vilket är problematiskt.

Textens största problem är emellertid den renons på undertext som dessa drag i och för sig pekar mot (och de redovisas för övrigt noga i appendix). Det enda som finns är det som skrivs ut. Läsaren blir hängande i luften utan andra stöttor än replikerna, utan känsla av att författaren bemödat sig om att skapa karaktärer som avsändare, eller skapa scener där något annat än pratet händer. Inte så konstigt då att mycket i receptionen av romanen handlat om dess grad av autofiktion, och att det diskuterats vitt och brett med skvallerlystna stämmor om hur mycket i boken som är autentiskt "Ebba" och autentiskt "Horace" och autentisk äktenskapskonflikt.

Jag hörde eller läste någonstans att operaentusiasten Ebba Witt-Brattström själv menade att texten skulle kunna lämpa sig som libretto. Där har hon både rätt och fel. Fel eftersom den språkliga komplexiteten och bristen på dramatisk utveckling lägger sig i vägen, rätt eftersom den gestaltning som texten saknar skulle kunnat tillföras av en tonsättning, och musiken skulle kunna säga det texten inte förmår och blåsa liv i karaktärerna.

Språket är lysande, om än inte helt bearbetat och anpassat till dialogformen, men det kan man acceptera i ett läsdrama. Bitvis ger texten blandvändarsug, bara i kraft av formuleringskonsten och -glädjen. Den kongeniala formgivningen av Lotta Kühlhorn & Söner förtjänar sin egen ros. Ämnet är högintressant, och författaren har förmågan och perspektivet. Jag önskar att hon kunnat lita mer på sin egen röst och att jag sluppit bli så besviken över att lämnas besviken efter läsningen.

Hanna Hellquist poserar i Grums

Inför utgivningen av krönikesamlingen En tryckare på Blue Moon Bar

Hanna Hellquist, som jag läst till och från med behållning sen hon först dök upp på Namn och Nytt i DN, för att hon målar bra med detaljer och träffande bilder och har en så avväpnande humor, imponerar nu på sig själv genom att låta ge ut En tryckare på Blue Moon Bar, en tung bok på 700 sidor samlade krönikor. Den är snyggt formgiven och på pressbilden suger hon på en fet cigarr. En stor intervju av Ina Lundström i Dagens Nyheters Boklördag ser ut som en del av mediestrategin inför lanseringen, för att bygga upp ett intresse inför boksläppet i juli. Men. Tyvärr: Det enda som åstadkoms med denna publicering är en vag förstämning och ett konstaterande att läsande kulturintresserade människor antagligen inte hör till målgruppen. Och en del tankar som jag gärna sluppit tänka om författaren.

Först noterar jag att det är intressant hur någon kan lyckas vara så nedvärderande mot andra, som har kunskaper och talanger man själv saknar, men önskar att man hade. Eller det som gillas av folk som man vill distansera sig från. Samtidigt noterar jag att Hanna Hellquist verkar stolt över att Per Olov Enquist kommit fram till henne och sagt att han tycker hon skriver bra, och börjar undra om hon i sin tur läst något av honom, och grundar sin aktning i en egen värdering, eller om hon bara tyckte det var coolt eftersom han har ett renommé, är ”kändis”. (Ett begrepp som verkar uppta henne en del.) Att hans uppfattning betyder något särskilt eftersom han är en stor författare framstår inte som troligt när man tagit del av bildningsföraktet som sipprar mellan spalterna i den stort uppslagna intervjun, vars defensivt formulerade rubrik säger en hel del; ”Jag vet att det jag skriver om inte bara angår mig”.

Jag kan inte låta bli att spekulera i hur den påbörjade texten om Maja Lundgrens Myggor och tigrar blivit om Hanna Hellquist skrivit den, på allvar. (Kanske intressant, kanske helt lysande!?) Hon nämner i DN-intervjun artikelförsöket som ett exempel på något hon ville men misslyckades med, för att hon återigen retirerade till att skriva om sig själv i stället för ett ämne i tiden. Varför försökte hon inte på allvar, tills hon lyckades uttrycka det hon var ute efter?

Hanna Hellquist säger att hon ”inte kan så mycket om pjäser, böcker och dansföreställningar” och därför skriver om lågstatusämnen; ”det lilla livet, det privata, det kvinnliga” som hon vill uppvärdera. Hon vill ta kontrollen. Samtidigt verkar hon inte söka några intellektuella utmaningar över huvud taget. Eller ens inse att det går att göra research om det man vill skriva om, vilket faktiskt hör till journalistikens mest basala redskap. Skaffa kunskap. Hon verkar ha gett upp; förstår sig inte på kulturskrivande. Punkt. Det är slött och antiintellektuellt på ett sätt som jag har svårt att respektera. Och faktiskt en anmärkningsvärd attityd hos någon som har skrivandet som yrke.

Jag har alltid gillat och beundrat det man läser som ocensurerat och gränslöst i Hanna Hellquists texter. Kanske till större del än jag insett på grund av hennes chosefria töntiga charm och harmlösa framtoning. Men den imagen spricker som en ballong när hon berömmer sig med att vara smart och creddig nog att inte posera på omslaget till tidskriften Härliga hund, på grund av att hennes ”varumärke” skulle bli lidande, och när hon säger att en framtida – deklasserad – mardröm vore att skriva krönikor i nämnda tidskrift. Det gör det faktiskt ännu lite svårare att svälja hennes koketterande med den lantliga arbetarklassbakgrunden och ointresset för bildning och kunskap. Och väcker inte läslust.



Ina Lundströms intervju i DN Boklördag

Presentation av En tryckare på Blue Moon Bar

Nej, hon gör faktiskt ingenting

I går kom ett pressmeddelande om att Kartago ger ut ett seriealbum av Mare Kandre. Så långt allt väl – och intressant. Men rubriken stör för mycket. Döda författare ger inte ut böcker, döda människor kan inte utföra aktiva handlingar. Även om vi gärna ser just författare och konstnärer som levande, i kraft av konstnärskapen. Men det är en annan femma.

Snälla förlag, var varsamma med språket!

Kan du inte läsa mailet? Visa det i din webbläsare. Kartago Förlag   Författarikonen Mare Kandre ger ut seriealbum Kartago Förlag - 2016-01-11 14:52 CET Punkserier visar den legendariska författaren Mare Kandre som begåvad serietecknare och punkare. Flera år före bokdebuten hade Mare Kandre gjort sig ett namn som sångare och låtskrivare i banden Kramp, Ruhr och Global Infantilists. Hon syntes även i fanzinevärlden som tecknare och gjorde bland annat omslaget till Global Infantilists första skiva.