Stoner av John Williams

Läsjournal

Det är något hoppingivande och vackert i att en roman översätts och publiceras femtio år efter originalutgivningen, trots att författaren inte hör till de välkända och det inte finns ett uns av något spektakulärt eller ens "aktuellt" i verket. 

När det gäller Stoner av John Williams är det lite extra roligt i och med att det är en väldigt lågmäld skildring av en väldigt lågmäld och anspråkslös människas livsöde. Det är en återhållen och realistisk berättelse om en fattig bondpojke i Missouri, USA, som får chansen att studera, hur han upptäcker lärdom och litteratur som en oväntad skatt, viger sitt liv åt universitetet och litteraturvetenskapen och uthärdar ett kärlekslöst äktenskap, vilket kanske inte framstår som någon bladvändare men faktiskt är fängslande i sin lågintensiva gråhet, eftersom den är sann, och att budskapet skulle kunna kallas livsvisdom om det inte lät så anspråksfullt, och det skulle nog inte William Stoner gilla.

Stoner borde kunna uppskattas även av läsare som inte är litteraturnördar, även om interiörerna från institutionen och stoffet ger extra behållning om man har den läggningen. I mig kommer bilden av den bortkomna ynglingen som vandrar och liftar med åsnekärror till universitetet med sin grova postorderkostym av kläde i kappsäcken och sedan skippar den förnuftiga jordbrukslinjen till fromma för Kärleken eller ska man säga kallet till litteraturen, som först bara fascinerar honom när han kommer i kontakt med den på en obligatorisk grundkurs eftersom han inte förstår sig på den.

Utgiven av Natur & Kultur, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Beväpnad med citat i kärlekskrig

Ebba Witt-Brattströms romandebut märkligt livlös

Ebba Witt-Brattström har gett ut en hel radda böcker sedan hon blev ett namn i offentligheten i och med sin utmärkta avhandling om proletärförfattaren Moa Martinson (1988) och hon har vigt sitt yrkesliv åt litteraturen, men Århundradets kärlekskrig (2016), som kallas punktroman, är hennes egen skönlitterära debut.

Hela texten är skriven i dialogform, och i akter snarare än kapitel, och man skulle kunna tänka sig att detta borgade för en viss dramatik, särskilt som ämnet – ett äktenskaps dödskamp – är laddat till högspänning och titeln både talar om krig och alluderar väldigt närgånget på en litterärt högoktanig klassiker i samma relationella ämnessfär (Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, 1978). Tyvärr infrias inte de förväntningarna. Det är yxigt och stolpigt och man letar förgäves efter gestaltning och undertext.

Redan titeln avslöjar ambitionen att skriva in sig i Litteraturen (ja, den med stort L!), och på titelsidan står det i klartext att boken är tänkt som en hommage till Tikkanen och August Strindberg, vars drama Dödsdansen (1900) är en annan viktig intertext. Huruvida boken verkligen fungerar som hommage (vilket betyder hyllning) kan vi låta vara osagt; det kan väl bara Tikkanen och Strindberg uttala sig om noga räknat. Men citaten, lånen och referenserna till andra författare begränsar sig inte till dem, utan är rikliga, och citaten markeras dessutom tydligt grafiskt. Man kan läsa dem som en strukturerande princip som ger rytm åt texten och förankrar den i hjärta- och smärta-litteraturen. Som utgångspunkt för gemensam läsning och frågelek i hyfsat bildade sällskap kanske citaten, och texten i sig, skulle komma mer till sin rätt än i en läsning där man väntar på att texten ska få liv och börja bära sig själv. Det känns som om författaren vill visa upp något, snarare än berätta eller gestalta, och i det sammanhanget blir citaten hängande som alibin eller markörer av inlånad auktoritet, som understryker det draget, vilket är problematiskt.

Textens största problem är emellertid den renons på undertext som dessa drag i och för sig pekar mot (och de redovisas för övrigt noga i appendix). Det enda som finns är det som skrivs ut. Läsaren blir hängande i luften utan andra stöttor än replikerna, utan känsla av att författaren bemödat sig om att skapa karaktärer som avsändare, eller skapa scener där något annat än pratet händer. Inte så konstigt då att mycket i receptionen av romanen handlat om dess grad av autofiktion, och att det diskuterats vitt och brett med skvallerlystna stämmor om hur mycket i boken som är autentiskt "Ebba" och autentiskt "Horace" och autentisk äktenskapskonflikt.

Jag hörde eller läste någonstans att operaentusiasten Ebba Witt-Brattström själv menade att texten skulle kunna lämpa sig som libretto. Där har hon både rätt och fel. Fel eftersom den språkliga komplexiteten och bristen på dramatisk utveckling lägger sig i vägen, rätt eftersom den gestaltning som texten saknar skulle kunnat tillföras av en tonsättning, och musiken skulle kunna säga det texten inte förmår och blåsa liv i karaktärerna.

Språket är lysande, om än inte helt bearbetat och anpassat till dialogformen, men det kan man acceptera i ett läsdrama. Bitvis ger texten blandvändarsug, bara i kraft av formuleringskonsten och -glädjen. Den kongeniala formgivningen av Lotta Kühlhorn & Söner förtjänar sin egen ros. Ämnet är högintressant, och författaren har förmågan och perspektivet. Jag önskar att hon kunnat lita mer på sin egen röst och att jag sluppit bli så besviken över att lämnas besviken efter läsningen.

Effekten av Peter Høeg

Effekten av Susan, som hade recensionsdag i veckan som gick, ska skaffas och läsas även om kritiken varit lite blandad.

Ärligt talat kommer jag inte riktigt ihåg varför jag tyckte så mycket om Fröken Smillas känsla för snö när den kom (Frøken Smillas fornemmelse for sne 1992, på svenska 1994) och blev så superhaussad och omdiskuterad. Däremot att jag blev tillräckligt intresserad av författarskapet för att läsa flera; Kvinnan och apan (som kom på svenska 1996) och De måste egnede (1993) som jag faktiskt inkluderade i en litteraturlista för en egen läskurs i samtida litteratur (som jag satte ihop tillsammans med Mirjam Eladhari när vi läste litteraturvetenskap fördjupning vid Stockholms universitet).


Peter Høeg är med i Babel SVT1 på söndag.