Det är luddigt på toppen

Står förlag bakom mystiska Litteraturtoppen?

Sajten Litteraturtoppen har snabbt fått ett visst genomslag i lilla litteratursverige. Det är en topplista med det mastodontiska anspråket att presentera landets 40 bästa böcker varje vecka, men påminner i mångt och mycket om en konventionell kritikerlista om man ser till vilka titlar som listas. En mindre välvillig tolkning vore att 40 titlar med nyutgivna böcker i stort sett motsvarar den svenska kvalitetsutgivningen, och att det här är ett mindre subtilt försök från något eller några av de omnämnda förlagen att höja sin egen trovärdighet i marknadsföringen mot målgruppen. Ett försök till granskning av den helt anonyma sajten resulterar snabbt i spår som leder till Modernista förlag, som dock inte kommenterar kopplingarna.

Litteraturtoppen säger sig utgå från Kulturrådets kvalitetskriterier och det är alltså inte en vanlig kommersiell bästsäljarlista. Det överväldigande flertalet titlar hänger med från den första listpubliceringen för fem veckor sedan, och topplaceringen är densamma sedan starten.

Man skriver att urvalet görs av en jury, men inget närmare om denna, trots att den tar på sig en så oerhört omfattande uppgift, och logiskt sett måste vara högt kvalificerad för att kunna följa och bedöma allt nyutgivet. Böckerna recenseras inte och presenteras oftast bara med en mening, trots att urvalet är denna jurys. Så här skriver man till exempel om Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som innehar förstaplaceringen vecka 43 och sedan starten: ”Mannens blick står i centrum i Lina Wolffs dualistiska roman; liksom förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.” Formuleringen påminner mer om reklamcopy än om ett litterärt omdöme. Samtidigt finns andra inslag som andas amatörism trots den höga litterära svansföringen, som att juryn beskrivs som ”onämnd” (som visserligen är ett roligt ord, men inte finns).



Sajten publicerar också korta intervjuer med författare, som topplacerade Wolff och annat branschfolk, och med tydlig branschvinkel, som till exempel förläggaren Johanna Daehli på ETTA/Sekwa förlag apropå Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt som ligger på 13:e plats vid månadsskiftet oktober/november och redaktören Corinna Müller om hennes samarbete med översättaren Aimée Delblanc och arbetet med Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar på Nilsson förlag och sjundeplaceringen.
– Intervjun gjordes per mail, som inte var undertecknade med namn. En tydligare avsändare hade känts mer rättfram och ärlig, säger Corinna Müller.

Upplägget verkar alltså reklammässigt, men är journalistiskt framställt. Problemen börjar när man vill bedöma avsändarens syften. Om sajten är tänkt som textreklam – det uttalade syftet är att ”lyfta fram Sveriges bästa litteratur och personerna bakom böckerna” – läser man annorlunda än om sajten är en journalistisk produkt. Här har inte läsaren möjlighet att bilda sig en uppfattning eftersom man väljer att inte publicera uppgifter om vem som ligger bakom sajten.
Titlarna är länkade till Bokus, men det behöver inte innebära att de finansierar det redaktionella arbetet.
Att det finns en redaktionssekreterare talar för att ambitionen är, eller i något läge varit, journalistisk, eller vill ge sken av det, trots att ansvarig utgivare saknas och domänen är registrerad anonymt.

Tanken med hemlighetsmakeriet framstår som mystisk och har till och med beskrivits som suspekt. En kritiker som rest frågan är Magnus William-Olsson, som initierade en livlig debatt på ett forum för Fria seminariet i litterär kritik.
– Hur urvalet görs och av vilka är höljt i det skummaste dunkel. Listan har ingen trovärdighet så länge de inte publicerar kritiska underlag för sina omdömen eller offentliggör vilka personer som väljer och hur det går till, säger han.
Andra röster har höjts för att applådera projektet som en breddning av det kritiska samtalet, medan åter andra undrar om det finns ekonomiska drivkrafter och eventuella samarbeten med branschaktörer, eller om initiativet helt enkelt handlar om någon student som vill positionera sig. Och inom ett så begränsat fält som detta kan man naturligtvis snabbt etablera sig på det här resurssmarta sättet om man har ett hum om webbdesign och tid över att skriva en mening om de nya verken varje vecka, eller vill bygga upp sin boksamling utan att omaka sig med själva recensionsskrivandet.

Hur boktitlarna presenteras, med uppgifter om förläggare och redaktör, är ett avsteg från det brukliga – vanligtvis publiceras inte sådant publikt – och tyder på att avsändaren finns inom branschen. Kanske kan det också vara ett indicium att något, eller några, förlag står bakom.

Om man ser till fördelningen mellan förlag på topplistan är den som förväntad med Albert Bonniers (7 titlar) och Norstedts förlag (6 titlar) i täten, möjligtvis med en överrepresentation av Modernistatitlar (5) om man ser till förlagens storlek. Å andra sidan finns oväntat många titlar från små förlag (runt en fjärdedel), och med tanke på den aktuella utgivningen få titlar från Weyler och Ellerströms.

En av personerna som kan knytas till sajten är en anställd på förlaget Modernista, som tidigare jobbat som webbredaktör på TV4 och inom public service och varit redaktionschef på en tidskrift. Hen presenterar sig fortfarande som frilansjournalist och medverkar som sådan regelbundet på Aftonbladets kultursidor trots sin chefsställning på förlaget.

En annan person, som presenterat sig som redaktionssekreterare för Litteraturtoppen, har inte kunnat hittas, och är kanske ett alias.

All korrespondens är anonymiserad och hänvisas till sajten, där endast en info-mejladress och en postbox är angivna. Litteraturtoppen har valt att inte besvara några frågor om sin status eller om anonymiteten.

Text: Stina Lyles


OBESVARADE FRÅGOR
1. Vem ligger bakom LT?
2. Varför väljer du/ni att vara anonym/a?
3. Fungerar LT enligt publicistiska principer eller har LT strikt kommersiella syften?

4. Varför är ni inte öppna med er status (som publikation eller marknadsföring) på sajten?
5. Hur finansieras LT?
6. Är LT oberoende? (I förhållande till förlag, och i förhållande till andra aktörer inom kultur- och litteraturområdet.)
7. Varför är ni inte öppna med information om huruvida ni är oberoende/beroende?
8. Hur ska era läsare värdera era rekommendationer med tanke på att det fn är oklart om era syften är journalistik eller reklam?
9. Varför är juryn anonym?

10. Hur väljs juryn ut?
11. Är juryn oberoende?


Not: Referenser till listans sammansättning hänvisar till vecka 43.


#litteraturtoppen #FSL #modernista #albertbonniersförlag #weyler #ellerströms #nilssonförlag #ettasekwa #depolyglottaälskarna #linawolff #corinnamüller #magnuswilliamolsson #johannadaehli #aiméedelblanc #maxporter #eugenruge #kulturrådet #aftonbladetkultur #bokus

Aftonland av Therese Bohman

Det är inte bara skymning över Sverige, utan sent på jorden i Therese Bohmans Aftonland – vilket undergångsstämningarna, alienationen och pessimismen som drar som en stark underström genom romanen bekräftar. Berättelsen är som en svävfarkost som gör studsande nedslag i scener som stänker till på ytan. De förbinds av svävande partier där huvudpersonens tankevärld och känslor utgör luftströmmarna, skildringens primära element.

Att huvudpersonen låter sig ledas in på ett stickspår i sin forskning – så riktigt attraktiva aphannar och bisarra sovjetiska experiment där den olyckliga kvinnan G offrar sig för forskningen, tar allt större plats i hennes research – säger en del om huvudpersonens tillstånd och alluderar samtidigt på den manierism som hon ser överallt i sin samtid och själv är upptagen vid i konsten.

I en värld som kallas Stockholms "mediekulturvärld" rör sig huvudpersonen Karolina Andersson, ömsom vagt motvilligt och viljelöst. Hon är professor i konstvetenskap och skribent på SvD:s kultursidor. Miljön betecknas som en medelklasstillvaro, som om kulturell överklass inte existerade, eller är för obekväm att kännas vid, vilket kan framstå som märkligt, med tanke på att Bohman ofta framställs som just en klassmedveten författare. Det syns inte här, utom i detaljer som bakgrunden i den fula bruksorten, en pusselbit.

Karolina beskrivs i extrema närbilder, när hon iakttar rynkor och gråa hårstrån och utväxter i badrumsspegeln, och genom hur hon tänker om sig själv, och ser på sig själv med dömande, men distanserade blickar. Hon är medelålders och längtar, med tilltagande desperation, efter närhet och gemenskap. Sin frustration och olycka försöker hon dämpa genom missbruk av alkohol, sex och konst. Det hon gillar. Och hon är inte knusslig; en lönnfet man, en SD-anhängare, en barndomskamrat utan några gemensamma intressen eller referenser skulle kunna duga; en sliskig cinzanogrogg kan vara nog så god som ett fint vin; men konsten måste vara "på riktigt" och de akademiska framgångarna och den nästan monomana forskningen är snarare en reträttväg och ett livsalibi än ett medvetet karriärval.

Hennes liv ligger i ruiner, påstår hon, och till en början förstår man inte riktigt vad som åsyftas. Hon är nyseparerad och saknar vänner och intressen och gemenskaper utanför jobbet. Hon känner att hon närmar sig bäst-före-datum för familjebildande. Hon framstår samtidigt som en av de ruiner hon uppehåller sig vid i tankarna – de klassicistiska och de i utsökta material blir de vackraste – och som en nästan naivt förhoppningsfull kärlekssökare. Liksom den medelålders Dante som åberopas i det litterära mottot går hon en helvetesvandring och beskådar en förljugen samtid stadd i sammanbrott. Hon söker efter en mening i tillvaron, en annan, en ny stjärna att följa, en Gud, en nåd? (Som det andra mottot, från en låttext av Jonathan Johansson indikerar.) När hon drömmer om en romantisk resa ska den gå till Dresden.

Jag har läst och hört Karolina beskrivas som en karriärkvinna som tar för sig av män i likhet med litteraturens (och verklighetens) kulturmäns framfart med kvinnor, som om det vore ett befriande drag att visa upp hur Karolina utnyttjar eller låter sig förföras av sin hälften så gamla doktorand, men jag har svårt att se något annat än en begynnande depression i Karolinas krisande beteenden, och kan inte läsa in något feministiskt i texten varken som idéroman eller skildring av just den här kvinnliga erfarenheten.

Omslaget är en för ändamålet perfekt målning som indikerar stämningen och pekar mot det genomgående konstmotivet. (Men visst är det trist med den porösa, osköna papperskvaliteten i inlagan i en så estetiskt orienterad bok.) En noggrannare redaktör hade kunnat strama upp en del lapsusar i språk, bilder och resonemang, liksom vissa detaljer – till exempel i skildringen av det akademiska livet – men det övergripande intrycket är att författaren härskar över form som innehåll övertygande och med lätthet.

En fråga som jag lämnas med efter avslutad läsning är varför. Slutet känns oförklarligt löftesrikt på ett sätt som inte riktigt grundas i romanen. Karolina intrigerar och hämnas i stället för att stå upp för de vetenskapliga värden hon vigt sitt liv åt, och låter sig omfamnas av en kompakt och överdådig museibyggnad. G, som romanen igenom framställts som ett parallellt kvinnoöde, vandrar ut i friheten mot nya möjligheter vid horisonten.

Beväpnad med citat i kärlekskrig

Ebba Witt-Brattströms romandebut märkligt livlös

Ebba Witt-Brattström har gett ut en hel radda böcker sedan hon blev ett namn i offentligheten i och med sin utmärkta avhandling om proletärförfattaren Moa Martinson (1988) och hon har vigt sitt yrkesliv åt litteraturen, men Århundradets kärlekskrig (2016), som kallas punktroman, är hennes egen skönlitterära debut.

Hela texten är skriven i dialogform, och i akter snarare än kapitel, och man skulle kunna tänka sig att detta borgade för en viss dramatik, särskilt som ämnet – ett äktenskaps dödskamp – är laddat till högspänning och titeln både talar om krig och alluderar väldigt närgånget på en litterärt högoktanig klassiker i samma relationella ämnessfär (Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, 1978). Tyvärr infrias inte de förväntningarna. Det är yxigt och stolpigt och man letar förgäves efter gestaltning och undertext.

Redan titeln avslöjar ambitionen att skriva in sig i Litteraturen (ja, den med stort L!), och på titelsidan står det i klartext att boken är tänkt som en hommage till Tikkanen och August Strindberg, vars drama Dödsdansen (1900) är en annan viktig intertext. Huruvida boken verkligen fungerar som hommage (vilket betyder hyllning) kan vi låta vara osagt; det kan väl bara Tikkanen och Strindberg uttala sig om noga räknat. Men citaten, lånen och referenserna till andra författare begränsar sig inte till dem, utan är rikliga, och citaten markeras dessutom tydligt grafiskt. Man kan läsa dem som en strukturerande princip som ger rytm åt texten och förankrar den i hjärta- och smärta-litteraturen. Som utgångspunkt för gemensam läsning och frågelek i hyfsat bildade sällskap kanske citaten, och texten i sig, skulle komma mer till sin rätt än i en läsning där man väntar på att texten ska få liv och börja bära sig själv. Det känns som om författaren vill visa upp något, snarare än berätta eller gestalta, och i det sammanhanget blir citaten hängande som alibin eller markörer av inlånad auktoritet, som understryker det draget, vilket är problematiskt.

Textens största problem är emellertid den renons på undertext som dessa drag i och för sig pekar mot (och de redovisas för övrigt noga i appendix). Det enda som finns är det som skrivs ut. Läsaren blir hängande i luften utan andra stöttor än replikerna, utan känsla av att författaren bemödat sig om att skapa karaktärer som avsändare, eller skapa scener där något annat än pratet händer. Inte så konstigt då att mycket i receptionen av romanen handlat om dess grad av autofiktion, och att det diskuterats vitt och brett med skvallerlystna stämmor om hur mycket i boken som är autentiskt "Ebba" och autentiskt "Horace" och autentisk äktenskapskonflikt.

Jag hörde eller läste någonstans att operaentusiasten Ebba Witt-Brattström själv menade att texten skulle kunna lämpa sig som libretto. Där har hon både rätt och fel. Fel eftersom den språkliga komplexiteten och bristen på dramatisk utveckling lägger sig i vägen, rätt eftersom den gestaltning som texten saknar skulle kunnat tillföras av en tonsättning, och musiken skulle kunna säga det texten inte förmår och blåsa liv i karaktärerna.

Språket är lysande, om än inte helt bearbetat och anpassat till dialogformen, men det kan man acceptera i ett läsdrama. Bitvis ger texten blandvändarsug, bara i kraft av formuleringskonsten och -glädjen. Den kongeniala formgivningen av Lotta Kühlhorn & Söner förtjänar sin egen ros. Ämnet är högintressant, och författaren har förmågan och perspektivet. Jag önskar att hon kunnat lita mer på sin egen röst och att jag sluppit bli så besviken över att lämnas besviken efter läsningen.