Jean-Joseph – ny opera om poeten Rabearivelo

En bortglömd poet, ett försummat konstnärskap, ett gripande livsöde, en tragedi, en skatt redo att bli återupphittad och läst. I vilken ände ska man börja nysta?

Kanske i Tebogo Monnakgotlas – komponistens – egna ord om den madagaskiske poeten av adlig börd, vars dramatiska och sorgliga liv kan mäta sig med hans egen poesi i expressiv färgrikedom, nu som ämne för en kortkort opera, som förhoppningsvis får leva vidare och utvecklas till en helaftonsopera. Efter att Monnakgotla tonsatt hans dikt Naissance du jour i ett körverk har hon nu, tillsammans med librettisten Claude Kayat gjort en kortopera på 20 minuter, beställd av och uruppförd på Kungliga Operan i Stockholm i projektet "Short Stories" där tre nya verk får chans att pröva sig mot uttolkare och publik i tre föreställningar på Rotundan. Rabearivelos konst och hans öde upphörde inte att fascinera henne – de bröt så tydligt mot våra förväntningar på en afrikansk konstnär, och i kraft av sitt självförtroende, som fick honom att göra anspråk, definiera sig som intellektuell, ställa sig jämsides med Baudelaire och Rimbaud. Han räknas idag som Afrikas första moderna poet.

Jean-Joseph Rabearivelo – som finns ytterst sparsamt översatt till svenska – Monnakgotla själv snubblade över ett par dikter i en antologi med afrikansk lyrik av Per Wästberg – var verksam på 1920- och -30-talen. Han skrev poesi på madagaskiska och franska, och höll tät kontakt med de litterära strömningarna och poeterna i tiden. Hans öde kan ses som en gestaltning av kolonialismens obönhörliga  värderande och dömande av människor, som fortfarande har återverkningar på de förväntningar vi har på varandra idag. Aktuell och angelägen, drömmande om Paris, och drömmande om att bli bedömd efter sina förtjänster, inte efter fördomar, kommer vi Rabearivelo mycket nära i den scen som vecklar ut sig framför oss under 20 minuter och talar om hans hopp och besvikelser, och visar hur han slutligen offrar sitt liv för att nå det erkännande i Paris som hans liv också utgjorde en dröm om.

Förlusten av en älskad dotter, insjuknande i tbc, missbruk och ett alltför utsvävande liv blev till slut –tillsammans med besvikelsen över att inte få representera Madagaskar vid världsutställningen i Paris –för mycket för poeten och drev honom till självmord 1937, blott 34 år gammal. Iscensättningen framstår som till lika delar målmedveten, genomtänkt och makaber; en performativ poetisk manifestation av det egna konstnärskapet; brännande av dagböcker, författande av dikter och brev till poetkolleger alltmedan kinin och cyanid tar kroppen i sitt våld. Det är som ägnat att väcka nyfikenhet och medkänsla, precis som den korta operan som kretsar kring hans dödsscen.

Musiken lyckas med konststycket att förmedla den tropiska blomning och fruktighet som måste ha inspirerat den. Det är en påhittig, känslosam och fantasifull musikalisk gestaltning som också målar en tydlig satsyta och anvisar en rymd för sångarnas stringens och affekter i ett starkt fokuserat nu, och här, på scenen. Och det görs med elegans i dramatiskt expressiv och poetiskt vacker musik och sång, precist och passionerat framförd. Luthando Qave i titelrollen imponerade med röst, tolkning och närvaro.

Cecilia Nannesson som Paula och Luthando Qave som J.J Rabearivelo. Foto: Maryam Aghabarari Kungliga Operan

Aftonland av Therese Bohman

Det är inte bara skymning över Sverige, utan sent på jorden i Therese Bohmans Aftonland – vilket undergångsstämningarna, alienationen och pessimismen som drar som en stark underström genom romanen bekräftar. Berättelsen är som en svävfarkost som gör studsande nedslag i scener som stänker till på ytan. De förbinds av svävande partier där huvudpersonens tankevärld och känslor utgör luftströmmarna, skildringens primära element.

Att huvudpersonen låter sig ledas in på ett stickspår i sin forskning – så riktigt attraktiva aphannar och bisarra sovjetiska experiment där den olyckliga kvinnan G offrar sig för forskningen, tar allt större plats i hennes research – säger en del om huvudpersonens tillstånd och alluderar samtidigt på den manierism som hon ser överallt i sin samtid och själv är upptagen vid i konsten.

I en värld som kallas Stockholms "mediekulturvärld" rör sig huvudpersonen Karolina Andersson, ömsom vagt motvilligt och viljelöst. Hon är professor i konstvetenskap och skribent på SvD:s kultursidor. Miljön betecknas som en medelklasstillvaro, som om kulturell överklass inte existerade, eller är för obekväm att kännas vid, vilket kan framstå som märkligt, med tanke på att Bohman ofta framställs som just en klassmedveten författare. Det syns inte här, utom i detaljer som bakgrunden i den fula bruksorten, en pusselbit.

Karolina beskrivs i extrema närbilder, när hon iakttar rynkor och gråa hårstrån och utväxter i badrumsspegeln, och genom hur hon tänker om sig själv, och ser på sig själv med dömande, men distanserade blickar. Hon är medelålders och längtar, med tilltagande desperation, efter närhet och gemenskap. Sin frustration och olycka försöker hon dämpa genom missbruk av alkohol, sex och konst. Det hon gillar. Och hon är inte knusslig; en lönnfet man, en SD-anhängare, en barndomskamrat utan några gemensamma intressen eller referenser skulle kunna duga; en sliskig cinzanogrogg kan vara nog så god som ett fint vin; men konsten måste vara "på riktigt" och de akademiska framgångarna och den nästan monomana forskningen är snarare en reträttväg och ett livsalibi än ett medvetet karriärval.

Hennes liv ligger i ruiner, påstår hon, och till en början förstår man inte riktigt vad som åsyftas. Hon är nyseparerad och saknar vänner och intressen och gemenskaper utanför jobbet. Hon känner att hon närmar sig bäst-före-datum för familjebildande. Hon framstår samtidigt som en av de ruiner hon uppehåller sig vid i tankarna – de klassicistiska och de i utsökta material blir de vackraste – och som en nästan naivt förhoppningsfull kärlekssökare. Liksom den medelålders Dante som åberopas i det litterära mottot går hon en helvetesvandring och beskådar en förljugen samtid stadd i sammanbrott. Hon söker efter en mening i tillvaron, en annan, en ny stjärna att följa, en Gud, en nåd? (Som det andra mottot, från en låttext av Jonathan Johansson indikerar.) När hon drömmer om en romantisk resa ska den gå till Dresden.

Jag har läst och hört Karolina beskrivas som en karriärkvinna som tar för sig av män i likhet med litteraturens (och verklighetens) kulturmäns framfart med kvinnor, som om det vore ett befriande drag att visa upp hur Karolina utnyttjar eller låter sig förföras av sin hälften så gamla doktorand, men jag har svårt att se något annat än en begynnande depression i Karolinas krisande beteenden, och kan inte läsa in något feministiskt i texten varken som idéroman eller skildring av just den här kvinnliga erfarenheten.

Omslaget är en för ändamålet perfekt målning som indikerar stämningen och pekar mot det genomgående konstmotivet. (Men visst är det trist med den porösa, osköna papperskvaliteten i inlagan i en så estetiskt orienterad bok.) En noggrannare redaktör hade kunnat strama upp en del lapsusar i språk, bilder och resonemang, liksom vissa detaljer – till exempel i skildringen av det akademiska livet – men det övergripande intrycket är att författaren härskar över form som innehåll övertygande och med lätthet.

En fråga som jag lämnas med efter avslutad läsning är varför. Slutet känns oförklarligt löftesrikt på ett sätt som inte riktigt grundas i romanen. Karolina intrigerar och hämnas i stället för att stå upp för de vetenskapliga värden hon vigt sitt liv åt, och låter sig omfamnas av en kompakt och överdådig museibyggnad. G, som romanen igenom framställts som ett parallellt kvinnoöde, vandrar ut i friheten mot nya möjligheter vid horisonten.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Förödande förförelse förbannar författare

De polyglotta älskarna är en roman som både författas och förstörs i den här roliga, smarta och snajdiga romanen med samma – ganska svåremotståndliga – titel. Älskarna som titeln refererar till finns, som jag läser det, endast i "författarens" fantasier, men det är fängslande nog. Teman i den eleganta leken är kärlek, sex, språk, könsmaktsordning, fiktion och verklighet, men framför allt skulle jag beteckna den som en roman om litteraturen – i synnerhet kanske om författande, och om författare. Det betyder inte att den är svår eller otillgänglig för andra läsare, men det tillför en extra dimension och kvalitet för en läsare som själv är sysselsatt med eller intresserar sig särskilt för litteratur. Jag skulle kunna skriva tusentals tecken bara om citat om författare och författande från den rika texten, samtidigt som romanen har tillräckligt driv och humor för att funka lika bra som förströelse.

De polyglotta älskarna är konstfullt ihopflätad av en tre trådar, tre röster med tre språk; tre karaktärer som står i relation till varandra genom romanen "De polyglotta älskarna", som i romanen är ett manus till en roman, och en förlorad roman, och en förstörd roman, sedd ur tre perspektiv. I den centrala mittendelen talar "författaren till romanen" själv, i den medelålders författaren Max gestalt. Han befinner sig i kris, är sårbar och beter sig som en riktig skitstövel och psykopat – vilket framstår helt normalt för en författare och kulturman. Det är han som drömmer om den polyglotta älskarinnan, som ska befria honom från hans tristess och sömlöst matcha hans egna elva språk i älskogen. Max fåfänga och lite planlösa sökande leder bland annat till ett mekaniskt och livlöst samlag med en receptionist som han egentligen inte är attraherad av, ett äventyr som tar ända med förskräckelse och förbannelse.

Persongalleriet rymmer också den sorgliga och smällfeta litteraturkritikern Calisto som älskar Houellebecq i hemlighet; en fascinerande, blind och strålande vacker Mildred som arbetar med paranormala fenomen; samt den lite bortkomna nätdejtande klubbfajtande 36-åriga Ellinor från en byhåla i Skåne och den italienska aristokraten Lucrezia, i mångt och mycket hennes motsats, som är berättare första respektive sista delen och har sina egna helt särpräglade stilar och språk. Historien är väl anlagd och språkbehandlingen njutbar. Mest vill jag uppehålla mig i Max del, och det är kanske naturligt att författaren är den karaktär som fångar skickligast, särskilt i boken om hans bok. Max kloka fru, som försörjer familjen som handläggare på en myndighet och älskar Nietzsche och trädgårdsarbete, får aldrig något namn, men är en bifigur som väcker mycket nyfikenhet.

Egentligen skulle jag vilja dyka ned i texten igen på direkten för att kunna beskriva den tillfredsställande. De litterära referenserna är rikliga; främst går texten i dialog med Michel Houellebecq, vars romaner – och person – väcker lika stark beundran som avsky hos karaktärerna. Trots att ansatsen är feministisk och de kulturmanspunkterande tendenserna är övertydliga – men inte desto mindre komiska eller plågsamma – finns en nyansering i skildringen som inte väjer för komplexitet (hos karaktärerna och i deras agerande och åsikter till exempel), eller att närma sig det problematiska och brännande, som i sexualiteten och sociala rollspel där övertygelser och instinkter inte alltid går att harmoniera. Det är fint gestaltat, balanserat och fördjupat.
Vid sin sida bland intertexterna har Houellebecq kanske lite överraskande Stephen King, som omnämns flera gånger och citeras, och de vistas i ett brokigt galleri där kollegerna Djuna Barnes, Borges och Bolano virvlar förbi.

Boken i sig är vackert och genomtänkt formgiven av Lotta Kühlhorn, med fina och finurliga detaljer och inslagen i strukturräfflat purpurpapper. Originellt nog saknas tryckorts- och smutstitelsida (eller rättare sagt; den förra är placerad i slutet) vilket gör att man som läsare mystiskt tycker sig kliva rakt in i fiktionen, indragen av en grafisk symbol som bildar "anfang" för verket. Den påminner om korrekturtecken och för mina famlande tankar till Mildreds paranormala fenomen, samtidigt som det uppenbart är en detalj som hämtats från omslagets grafiska illustration. (Bilden överst.)

Lina Wolff har tidigare gett ut en novellsamling och den prisvinnande genombrottsromanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), som jag inte läst av någon märklig anledning men längtar efter nu.