Förödande förförelse förbannar författare
De polyglotta älskarna är en roman som både författas och förstörs i den här roliga, smarta och snajdiga romanen med samma – ganska svåremotståndliga – titel. Älskarna som titeln refererar till finns, som jag läser det, endast i "författarens" fantasier, men det är fängslande nog. Teman i den eleganta leken är kärlek, sex, språk, könsmaktsordning, fiktion och verklighet, men framför allt skulle jag beteckna den som en roman om litteraturen – i synnerhet kanske om författande, och om författare. Det betyder inte att den är svår eller otillgänglig för andra läsare, men det tillför en extra dimension och kvalitet för en läsare som själv är sysselsatt med eller intresserar sig särskilt för litteratur. Jag skulle kunna skriva tusentals tecken bara om citat om författare och författande från den rika texten, samtidigt som romanen har tillräckligt driv och humor för att funka lika bra som förströelse.
De polyglotta älskarna är konstfullt ihopflätad av en tre trådar, tre röster med tre språk; tre karaktärer som står i relation till varandra genom romanen "De polyglotta älskarna", som i romanen är ett manus till en roman, och en förlorad roman, och en förstörd roman, sedd ur tre perspektiv. I den centrala mittendelen talar "författaren till romanen" själv, i den medelålders författaren Max gestalt. Han befinner sig i kris, är sårbar och beter sig som en riktig skitstövel och psykopat – vilket framstår helt normalt för en författare och kulturman. Det är han som drömmer om den polyglotta älskarinnan, som ska befria honom från hans tristess och sömlöst matcha hans egna elva språk i älskogen. Max fåfänga och lite planlösa sökande leder bland annat till ett mekaniskt och livlöst samlag med en receptionist som han egentligen inte är attraherad av, ett äventyr som tar ända med förskräckelse och förbannelse.
Persongalleriet rymmer också den sorgliga och smällfeta litteraturkritikern Calisto som älskar Houellebecq i hemlighet; en fascinerande, blind och strålande vacker Mildred som arbetar med paranormala fenomen; samt den lite bortkomna nätdejtande klubbfajtande 36-åriga Ellinor från en byhåla i Skåne och den italienska aristokraten Lucrezia, i mångt och mycket hennes motsats, som är berättare första respektive sista delen och har sina egna helt särpräglade stilar och språk. Historien är väl anlagd och språkbehandlingen njutbar. Mest vill jag uppehålla mig i Max del, och det är kanske naturligt att författaren är den karaktär som fångar skickligast, särskilt i boken om hans bok. Max kloka fru, som försörjer familjen som handläggare på en myndighet och älskar Nietzsche och trädgårdsarbete, får aldrig något namn, men är en bifigur som väcker mycket nyfikenhet.
Egentligen skulle jag vilja dyka ned i texten igen på direkten för att kunna beskriva den tillfredsställande. De litterära referenserna är rikliga; främst går texten i dialog med Michel Houellebecq, vars romaner – och person – väcker lika stark beundran som avsky hos karaktärerna. Trots att ansatsen är feministisk och de kulturmanspunkterande tendenserna är övertydliga – men inte desto mindre komiska eller plågsamma – finns en nyansering i skildringen som inte väjer för komplexitet (hos karaktärerna och i deras agerande och åsikter till exempel), eller att närma sig det problematiska och brännande, som i sexualiteten och sociala rollspel där övertygelser och instinkter inte alltid går att harmoniera. Det är fint gestaltat, balanserat och fördjupat.
Vid sin sida bland intertexterna har Houellebecq kanske lite överraskande Stephen King, som omnämns flera gånger och citeras, och de vistas i ett brokigt galleri där kollegerna Djuna Barnes, Borges och Bolano virvlar förbi.
Boken i sig är vackert och genomtänkt formgiven av Lotta Kühlhorn, med fina och finurliga detaljer och inslagen i strukturräfflat purpurpapper. Originellt nog saknas tryckorts- och smutstitelsida (eller rättare sagt; den förra är placerad i slutet) vilket gör att man som läsare mystiskt tycker sig kliva rakt in i fiktionen, indragen av en grafisk symbol som bildar "anfang" för verket. Den påminner om korrekturtecken och för mina famlande tankar till Mildreds paranormala fenomen, samtidigt som det uppenbart är en detalj som hämtats från omslagets grafiska illustration. (Bilden överst.)
Lina Wolff har tidigare gett ut en novellsamling och den prisvinnande genombrottsromanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), som jag inte läst av någon märklig anledning men längtar efter nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar