Beväpnad med citat i kärlekskrig

Ebba Witt-Brattströms romandebut märkligt livlös

Ebba Witt-Brattström har gett ut en hel radda böcker sedan hon blev ett namn i offentligheten i och med sin utmärkta avhandling om proletärförfattaren Moa Martinson (1988) och hon har vigt sitt yrkesliv åt litteraturen, men Århundradets kärlekskrig (2016), som kallas punktroman, är hennes egen skönlitterära debut.

Hela texten är skriven i dialogform, och i akter snarare än kapitel, och man skulle kunna tänka sig att detta borgade för en viss dramatik, särskilt som ämnet – ett äktenskaps dödskamp – är laddat till högspänning och titeln både talar om krig och alluderar väldigt närgånget på en litterärt högoktanig klassiker i samma relationella ämnessfär (Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, 1978). Tyvärr infrias inte de förväntningarna. Det är yxigt och stolpigt och man letar förgäves efter gestaltning och undertext.

Redan titeln avslöjar ambitionen att skriva in sig i Litteraturen (ja, den med stort L!), och på titelsidan står det i klartext att boken är tänkt som en hommage till Tikkanen och August Strindberg, vars drama Dödsdansen (1900) är en annan viktig intertext. Huruvida boken verkligen fungerar som hommage (vilket betyder hyllning) kan vi låta vara osagt; det kan väl bara Tikkanen och Strindberg uttala sig om noga räknat. Men citaten, lånen och referenserna till andra författare begränsar sig inte till dem, utan är rikliga, och citaten markeras dessutom tydligt grafiskt. Man kan läsa dem som en strukturerande princip som ger rytm åt texten och förankrar den i hjärta- och smärta-litteraturen. Som utgångspunkt för gemensam läsning och frågelek i hyfsat bildade sällskap kanske citaten, och texten i sig, skulle komma mer till sin rätt än i en läsning där man väntar på att texten ska få liv och börja bära sig själv. Det känns som om författaren vill visa upp något, snarare än berätta eller gestalta, och i det sammanhanget blir citaten hängande som alibin eller markörer av inlånad auktoritet, som understryker det draget, vilket är problematiskt.

Textens största problem är emellertid den renons på undertext som dessa drag i och för sig pekar mot (och de redovisas för övrigt noga i appendix). Det enda som finns är det som skrivs ut. Läsaren blir hängande i luften utan andra stöttor än replikerna, utan känsla av att författaren bemödat sig om att skapa karaktärer som avsändare, eller skapa scener där något annat än pratet händer. Inte så konstigt då att mycket i receptionen av romanen handlat om dess grad av autofiktion, och att det diskuterats vitt och brett med skvallerlystna stämmor om hur mycket i boken som är autentiskt "Ebba" och autentiskt "Horace" och autentisk äktenskapskonflikt.

Jag hörde eller läste någonstans att operaentusiasten Ebba Witt-Brattström själv menade att texten skulle kunna lämpa sig som libretto. Där har hon både rätt och fel. Fel eftersom den språkliga komplexiteten och bristen på dramatisk utveckling lägger sig i vägen, rätt eftersom den gestaltning som texten saknar skulle kunnat tillföras av en tonsättning, och musiken skulle kunna säga det texten inte förmår och blåsa liv i karaktärerna.

Språket är lysande, om än inte helt bearbetat och anpassat till dialogformen, men det kan man acceptera i ett läsdrama. Bitvis ger texten blandvändarsug, bara i kraft av formuleringskonsten och -glädjen. Den kongeniala formgivningen av Lotta Kühlhorn & Söner förtjänar sin egen ros. Ämnet är högintressant, och författaren har förmågan och perspektivet. Jag önskar att hon kunnat lita mer på sin egen röst och att jag sluppit bli så besviken över att lämnas besviken efter läsningen.

Hanna Hellquist poserar i Grums

Inför utgivningen av krönikesamlingen En tryckare på Blue Moon Bar

Hanna Hellquist, som jag läst till och från med behållning sen hon först dök upp på Namn och Nytt i DN, för att hon målar bra med detaljer och träffande bilder och har en så avväpnande humor, imponerar nu på sig själv genom att låta ge ut En tryckare på Blue Moon Bar, en tung bok på 700 sidor samlade krönikor. Den är snyggt formgiven och på pressbilden suger hon på en fet cigarr. En stor intervju av Ina Lundström i Dagens Nyheters Boklördag ser ut som en del av mediestrategin inför lanseringen, för att bygga upp ett intresse inför boksläppet i juli. Men. Tyvärr: Det enda som åstadkoms med denna publicering är en vag förstämning och ett konstaterande att läsande kulturintresserade människor antagligen inte hör till målgruppen. Och en del tankar som jag gärna sluppit tänka om författaren.

Först noterar jag att det är intressant hur någon kan lyckas vara så nedvärderande mot andra, som har kunskaper och talanger man själv saknar, men önskar att man hade. Eller det som gillas av folk som man vill distansera sig från. Samtidigt noterar jag att Hanna Hellquist verkar stolt över att Per Olov Enquist kommit fram till henne och sagt att han tycker hon skriver bra, och börjar undra om hon i sin tur läst något av honom, och grundar sin aktning i en egen värdering, eller om hon bara tyckte det var coolt eftersom han har ett renommé, är ”kändis”. (Ett begrepp som verkar uppta henne en del.) Att hans uppfattning betyder något särskilt eftersom han är en stor författare framstår inte som troligt när man tagit del av bildningsföraktet som sipprar mellan spalterna i den stort uppslagna intervjun, vars defensivt formulerade rubrik säger en hel del; ”Jag vet att det jag skriver om inte bara angår mig”.

Jag kan inte låta bli att spekulera i hur den påbörjade texten om Maja Lundgrens Myggor och tigrar blivit om Hanna Hellquist skrivit den, på allvar. (Kanske intressant, kanske helt lysande!?) Hon nämner i DN-intervjun artikelförsöket som ett exempel på något hon ville men misslyckades med, för att hon återigen retirerade till att skriva om sig själv i stället för ett ämne i tiden. Varför försökte hon inte på allvar, tills hon lyckades uttrycka det hon var ute efter?

Hanna Hellquist säger att hon ”inte kan så mycket om pjäser, böcker och dansföreställningar” och därför skriver om lågstatusämnen; ”det lilla livet, det privata, det kvinnliga” som hon vill uppvärdera. Hon vill ta kontrollen. Samtidigt verkar hon inte söka några intellektuella utmaningar över huvud taget. Eller ens inse att det går att göra research om det man vill skriva om, vilket faktiskt hör till journalistikens mest basala redskap. Skaffa kunskap. Hon verkar ha gett upp; förstår sig inte på kulturskrivande. Punkt. Det är slött och antiintellektuellt på ett sätt som jag har svårt att respektera. Och faktiskt en anmärkningsvärd attityd hos någon som har skrivandet som yrke.

Jag har alltid gillat och beundrat det man läser som ocensurerat och gränslöst i Hanna Hellquists texter. Kanske till större del än jag insett på grund av hennes chosefria töntiga charm och harmlösa framtoning. Men den imagen spricker som en ballong när hon berömmer sig med att vara smart och creddig nog att inte posera på omslaget till tidskriften Härliga hund, på grund av att hennes ”varumärke” skulle bli lidande, och när hon säger att en framtida – deklasserad – mardröm vore att skriva krönikor i nämnda tidskrift. Det gör det faktiskt ännu lite svårare att svälja hennes koketterande med den lantliga arbetarklassbakgrunden och ointresset för bildning och kunskap. Och väcker inte läslust.



Ina Lundströms intervju i DN Boklördag

Presentation av En tryckare på Blue Moon Bar