Stoner av John Williams

Läsjournal

Det är något hoppingivande och vackert i att en roman översätts och publiceras femtio år efter originalutgivningen, trots att författaren inte hör till de välkända och det inte finns ett uns av något spektakulärt eller ens "aktuellt" i verket. 

När det gäller Stoner av John Williams är det lite extra roligt i och med att det är en väldigt lågmäld skildring av en väldigt lågmäld och anspråkslös människas livsöde. Det är en återhållen och realistisk berättelse om en fattig bondpojke i Missouri, USA, som får chansen att studera, hur han upptäcker lärdom och litteratur som en oväntad skatt, viger sitt liv åt universitetet och litteraturvetenskapen och uthärdar ett kärlekslöst äktenskap, vilket kanske inte framstår som någon bladvändare men faktiskt är fängslande i sin lågintensiva gråhet, eftersom den är sann, och att budskapet skulle kunna kallas livsvisdom om det inte lät så anspråksfullt, och det skulle nog inte William Stoner gilla.

Stoner borde kunna uppskattas även av läsare som inte är litteraturnördar, även om interiörerna från institutionen och stoffet ger extra behållning om man har den läggningen. I mig kommer bilden av den bortkomna ynglingen som vandrar och liftar med åsnekärror till universitetet med sin grova postorderkostym av kläde i kappsäcken och sedan skippar den förnuftiga jordbrukslinjen till fromma för Kärleken eller ska man säga kallet till litteraturen, som först bara fascinerar honom när han kommer i kontakt med den på en obligatorisk grundkurs eftersom han inte förstår sig på den.

Utgiven av Natur & Kultur, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Astarte av Karin Boye

Läsjournal

Karin Boyes debutroman Astarte från 1931 som nyutgivits i pocket (av Lindelöws förlag) är något så originellt som en socialt engagerad idéroman med drag av veckotidningsföljetong. Ganska fjärran från den poesi som gjort Boye så folkkär skildras samtiden med skärpa, kryddad med humoristiskt raljerande stil som ger stark tidsfärg och för en nutida läsare ibland kan te sig lite daterad. Patoset och samhällskritiken för naturligtvis tankarna till hennes Kallocain.

Romanen utspelar sig i Stockholm och handlar om romantiska problem bland vad som idag skulle vara backslicks och stilbloggare. Och det kan ju verka väl lättsmält. Men den modevärld som skildras illustrerar ytlighet, skönhetskult, estetiken som identitetsskapande och statussignal, en svidande konsumtionskritik – hur dess baksida är förtryck av svagare, av kvinnor, av fattiga – och ger snyggt rum för en i vissa delar förbluffande modern analys av olika maktordningar.

Textilfabriken, reklambyrån, flickrummet, sidenskörden, tidningsredaktionen och dansrestaurangen likställs strukturellt och gör till och från att man inte riktigt får fäste i texten, samtidigt som kompositionen, där den ytligt hållna intrigen varvas med idémässiga utvikningar och djupdykningar, detaljerade skildringar i delar av miljöer, gör berättelsen rapsodisk och gör att stilskiftningarna blir abrupta.

Som roman är Astarte inte formmässigt helgjuten, men som tidsdokument rolig läsning, och innehållet påminner oss om att författaren är så mycket mer än sina dikter, som ibland känns överutnyttjande på gränsen till missbruk. Glöm inte Karin Boyes prosa!