Läsjournal
Karin Boyes debutroman Astarte från 1931 som nyutgivits i pocket (av Lindelöws förlag) är något så originellt som en socialt engagerad idéroman med drag av veckotidningsföljetong. Ganska fjärran från den poesi som gjort Boye så folkkär skildras samtiden med skärpa, kryddad med humoristiskt raljerande stil som ger stark tidsfärg och för en nutida läsare ibland kan te sig lite daterad. Patoset och samhällskritiken för naturligtvis tankarna till hennes Kallocain.
Romanen utspelar sig i Stockholm och handlar om romantiska problem bland vad som idag skulle vara backslicks och stilbloggare. Och det kan ju verka väl lättsmält. Men den modevärld som skildras illustrerar ytlighet, skönhetskult, estetiken som identitetsskapande och statussignal, en svidande konsumtionskritik – hur dess baksida är förtryck av svagare, av kvinnor, av fattiga – och ger snyggt rum för en i vissa delar förbluffande modern analys av olika maktordningar.
Textilfabriken, reklambyrån, flickrummet, sidenskörden, tidningsredaktionen och dansrestaurangen likställs strukturellt och gör till och från att man inte riktigt får fäste i texten, samtidigt som kompositionen, där den ytligt hållna intrigen varvas med idémässiga utvikningar och djupdykningar, detaljerade skildringar i delar av miljöer, gör berättelsen rapsodisk och gör att stilskiftningarna blir abrupta.
Som roman är Astarte inte formmässigt helgjuten, men som tidsdokument rolig läsning, och innehållet påminner oss om att författaren är så mycket mer än sina dikter, som ibland känns överutnyttjande på gränsen till missbruk. Glöm inte Karin Boyes prosa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar