Det är luddigt på toppen

Står förlag bakom mystiska Litteraturtoppen?

Sajten Litteraturtoppen har snabbt fått ett visst genomslag i lilla litteratursverige. Det är en topplista med det mastodontiska anspråket att presentera landets 40 bästa böcker varje vecka, men påminner i mångt och mycket om en konventionell kritikerlista om man ser till vilka titlar som listas. En mindre välvillig tolkning vore att 40 titlar med nyutgivna böcker i stort sett motsvarar den svenska kvalitetsutgivningen, och att det här är ett mindre subtilt försök från något eller några av de omnämnda förlagen att höja sin egen trovärdighet i marknadsföringen mot målgruppen. Ett försök till granskning av den helt anonyma sajten resulterar snabbt i spår som leder till Modernista förlag, som dock inte kommenterar kopplingarna.

Litteraturtoppen säger sig utgå från Kulturrådets kvalitetskriterier och det är alltså inte en vanlig kommersiell bästsäljarlista. Det överväldigande flertalet titlar hänger med från den första listpubliceringen för fem veckor sedan, och topplaceringen är densamma sedan starten.

Man skriver att urvalet görs av en jury, men inget närmare om denna, trots att den tar på sig en så oerhört omfattande uppgift, och logiskt sett måste vara högt kvalificerad för att kunna följa och bedöma allt nyutgivet. Böckerna recenseras inte och presenteras oftast bara med en mening, trots att urvalet är denna jurys. Så här skriver man till exempel om Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som innehar förstaplaceringen vecka 43 och sedan starten: ”Mannens blick står i centrum i Lina Wolffs dualistiska roman; liksom förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.” Formuleringen påminner mer om reklamcopy än om ett litterärt omdöme. Samtidigt finns andra inslag som andas amatörism trots den höga litterära svansföringen, som att juryn beskrivs som ”onämnd” (som visserligen är ett roligt ord, men inte finns).



Sajten publicerar också korta intervjuer med författare, som topplacerade Wolff och annat branschfolk, och med tydlig branschvinkel, som till exempel förläggaren Johanna Daehli på ETTA/Sekwa förlag apropå Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt som ligger på 13:e plats vid månadsskiftet oktober/november och redaktören Corinna Müller om hennes samarbete med översättaren Aimée Delblanc och arbetet med Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar på Nilsson förlag och sjundeplaceringen.
– Intervjun gjordes per mail, som inte var undertecknade med namn. En tydligare avsändare hade känts mer rättfram och ärlig, säger Corinna Müller.

Upplägget verkar alltså reklammässigt, men är journalistiskt framställt. Problemen börjar när man vill bedöma avsändarens syften. Om sajten är tänkt som textreklam – det uttalade syftet är att ”lyfta fram Sveriges bästa litteratur och personerna bakom böckerna” – läser man annorlunda än om sajten är en journalistisk produkt. Här har inte läsaren möjlighet att bilda sig en uppfattning eftersom man väljer att inte publicera uppgifter om vem som ligger bakom sajten.
Titlarna är länkade till Bokus, men det behöver inte innebära att de finansierar det redaktionella arbetet.
Att det finns en redaktionssekreterare talar för att ambitionen är, eller i något läge varit, journalistisk, eller vill ge sken av det, trots att ansvarig utgivare saknas och domänen är registrerad anonymt.

Tanken med hemlighetsmakeriet framstår som mystisk och har till och med beskrivits som suspekt. En kritiker som rest frågan är Magnus William-Olsson, som initierade en livlig debatt på ett forum för Fria seminariet i litterär kritik.
– Hur urvalet görs och av vilka är höljt i det skummaste dunkel. Listan har ingen trovärdighet så länge de inte publicerar kritiska underlag för sina omdömen eller offentliggör vilka personer som väljer och hur det går till, säger han.
Andra röster har höjts för att applådera projektet som en breddning av det kritiska samtalet, medan åter andra undrar om det finns ekonomiska drivkrafter och eventuella samarbeten med branschaktörer, eller om initiativet helt enkelt handlar om någon student som vill positionera sig. Och inom ett så begränsat fält som detta kan man naturligtvis snabbt etablera sig på det här resurssmarta sättet om man har ett hum om webbdesign och tid över att skriva en mening om de nya verken varje vecka, eller vill bygga upp sin boksamling utan att omaka sig med själva recensionsskrivandet.

Hur boktitlarna presenteras, med uppgifter om förläggare och redaktör, är ett avsteg från det brukliga – vanligtvis publiceras inte sådant publikt – och tyder på att avsändaren finns inom branschen. Kanske kan det också vara ett indicium att något, eller några, förlag står bakom.

Om man ser till fördelningen mellan förlag på topplistan är den som förväntad med Albert Bonniers (7 titlar) och Norstedts förlag (6 titlar) i täten, möjligtvis med en överrepresentation av Modernistatitlar (5) om man ser till förlagens storlek. Å andra sidan finns oväntat många titlar från små förlag (runt en fjärdedel), och med tanke på den aktuella utgivningen få titlar från Weyler och Ellerströms.

En av personerna som kan knytas till sajten är en anställd på förlaget Modernista, som tidigare jobbat som webbredaktör på TV4 och inom public service och varit redaktionschef på en tidskrift. Hen presenterar sig fortfarande som frilansjournalist och medverkar som sådan regelbundet på Aftonbladets kultursidor trots sin chefsställning på förlaget.

En annan person, som presenterat sig som redaktionssekreterare för Litteraturtoppen, har inte kunnat hittas, och är kanske ett alias.

All korrespondens är anonymiserad och hänvisas till sajten, där endast en info-mejladress och en postbox är angivna. Litteraturtoppen har valt att inte besvara några frågor om sin status eller om anonymiteten.

Text: Stina Lyles


OBESVARADE FRÅGOR
1. Vem ligger bakom LT?
2. Varför väljer du/ni att vara anonym/a?
3. Fungerar LT enligt publicistiska principer eller har LT strikt kommersiella syften?

4. Varför är ni inte öppna med er status (som publikation eller marknadsföring) på sajten?
5. Hur finansieras LT?
6. Är LT oberoende? (I förhållande till förlag, och i förhållande till andra aktörer inom kultur- och litteraturområdet.)
7. Varför är ni inte öppna med information om huruvida ni är oberoende/beroende?
8. Hur ska era läsare värdera era rekommendationer med tanke på att det fn är oklart om era syften är journalistik eller reklam?
9. Varför är juryn anonym?

10. Hur väljs juryn ut?
11. Är juryn oberoende?


Not: Referenser till listans sammansättning hänvisar till vecka 43.


#litteraturtoppen #FSL #modernista #albertbonniersförlag #weyler #ellerströms #nilssonförlag #ettasekwa #depolyglottaälskarna #linawolff #corinnamüller #magnuswilliamolsson #johannadaehli #aiméedelblanc #maxporter #eugenruge #kulturrådet #aftonbladetkultur #bokus

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Förödande förförelse förbannar författare

De polyglotta älskarna är en roman som både författas och förstörs i den här roliga, smarta och snajdiga romanen med samma – ganska svåremotståndliga – titel. Älskarna som titeln refererar till finns, som jag läser det, endast i "författarens" fantasier, men det är fängslande nog. Teman i den eleganta leken är kärlek, sex, språk, könsmaktsordning, fiktion och verklighet, men framför allt skulle jag beteckna den som en roman om litteraturen – i synnerhet kanske om författande, och om författare. Det betyder inte att den är svår eller otillgänglig för andra läsare, men det tillför en extra dimension och kvalitet för en läsare som själv är sysselsatt med eller intresserar sig särskilt för litteratur. Jag skulle kunna skriva tusentals tecken bara om citat om författare och författande från den rika texten, samtidigt som romanen har tillräckligt driv och humor för att funka lika bra som förströelse.

De polyglotta älskarna är konstfullt ihopflätad av en tre trådar, tre röster med tre språk; tre karaktärer som står i relation till varandra genom romanen "De polyglotta älskarna", som i romanen är ett manus till en roman, och en förlorad roman, och en förstörd roman, sedd ur tre perspektiv. I den centrala mittendelen talar "författaren till romanen" själv, i den medelålders författaren Max gestalt. Han befinner sig i kris, är sårbar och beter sig som en riktig skitstövel och psykopat – vilket framstår helt normalt för en författare och kulturman. Det är han som drömmer om den polyglotta älskarinnan, som ska befria honom från hans tristess och sömlöst matcha hans egna elva språk i älskogen. Max fåfänga och lite planlösa sökande leder bland annat till ett mekaniskt och livlöst samlag med en receptionist som han egentligen inte är attraherad av, ett äventyr som tar ända med förskräckelse och förbannelse.

Persongalleriet rymmer också den sorgliga och smällfeta litteraturkritikern Calisto som älskar Houellebecq i hemlighet; en fascinerande, blind och strålande vacker Mildred som arbetar med paranormala fenomen; samt den lite bortkomna nätdejtande klubbfajtande 36-åriga Ellinor från en byhåla i Skåne och den italienska aristokraten Lucrezia, i mångt och mycket hennes motsats, som är berättare första respektive sista delen och har sina egna helt särpräglade stilar och språk. Historien är väl anlagd och språkbehandlingen njutbar. Mest vill jag uppehålla mig i Max del, och det är kanske naturligt att författaren är den karaktär som fångar skickligast, särskilt i boken om hans bok. Max kloka fru, som försörjer familjen som handläggare på en myndighet och älskar Nietzsche och trädgårdsarbete, får aldrig något namn, men är en bifigur som väcker mycket nyfikenhet.

Egentligen skulle jag vilja dyka ned i texten igen på direkten för att kunna beskriva den tillfredsställande. De litterära referenserna är rikliga; främst går texten i dialog med Michel Houellebecq, vars romaner – och person – väcker lika stark beundran som avsky hos karaktärerna. Trots att ansatsen är feministisk och de kulturmanspunkterande tendenserna är övertydliga – men inte desto mindre komiska eller plågsamma – finns en nyansering i skildringen som inte väjer för komplexitet (hos karaktärerna och i deras agerande och åsikter till exempel), eller att närma sig det problematiska och brännande, som i sexualiteten och sociala rollspel där övertygelser och instinkter inte alltid går att harmoniera. Det är fint gestaltat, balanserat och fördjupat.
Vid sin sida bland intertexterna har Houellebecq kanske lite överraskande Stephen King, som omnämns flera gånger och citeras, och de vistas i ett brokigt galleri där kollegerna Djuna Barnes, Borges och Bolano virvlar förbi.

Boken i sig är vackert och genomtänkt formgiven av Lotta Kühlhorn, med fina och finurliga detaljer och inslagen i strukturräfflat purpurpapper. Originellt nog saknas tryckorts- och smutstitelsida (eller rättare sagt; den förra är placerad i slutet) vilket gör att man som läsare mystiskt tycker sig kliva rakt in i fiktionen, indragen av en grafisk symbol som bildar "anfang" för verket. Den påminner om korrekturtecken och för mina famlande tankar till Mildreds paranormala fenomen, samtidigt som det uppenbart är en detalj som hämtats från omslagets grafiska illustration. (Bilden överst.)

Lina Wolff har tidigare gett ut en novellsamling och den prisvinnande genombrottsromanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), som jag inte läst av någon märklig anledning men längtar efter nu.

All inclusive av Hans Gunnarsson

Läsjournal – från sommarens pockethög

Den här romanen var så kritikerälskad och haussad när den kom ut 2015 att jag förväntade mig en givande läsupplevelse, trots att jag inte kände till författarskapet närmare. Som jag minns receptionen framhölls persongestaltningen i romanen som bra, dialogen som unikt fantastisk, spänningen som krypande och intrigen som intelligent och underhållande.

All inclusive (bra, kongenial titel) handlar om en författare vid botten av en lång nedförsslänt som får ett lika osannolikt som oemotståndligt erbjudande av en excentrisk affärsman; att skriva en roman om en halvlyxig semesteranläggning i Guadeloupe mot generös ersättning, och med research på plats. Det är en intrig med lovande paulausterpotential som andas löften om metafiktiva utsvävningar. Miljön är också tacksam; det exotiska, personer tagna ur sitt vardagssammanhang, oräkneliga paraplydrinkar, den avskilda anläggningen, den stekande solen, den tilltagande tristessen och utsattheten i isoleringen, huvudpersonens tilltagande misstänksamhet, det krypande obehaget.

Dessvärre lämnar min läsning det övergripande intrycket att upplägget och idéerna slarvas bort i en berättelse som saknar engagemang och inte heller lyckas engagera läsaren. Det känns stundom som att en lös novellsamling, baserad på ganska likartade karaktärer – tänk falukorv med pulvermos och lådvin, depression och flugsmällare, med lätt surrealistiska småtwistar – förklätt sig i en "spännande" överrock och begivit sig på guldkantssemester som roman under cover. Jag brukar inte ha invändningar mot karaktärsdriven fiktion, men här bär det inte, delvis på grund av att romanen blir spretig och inte känns färdiggjuten, men främst för att den saknar det levandegörande i gestaltningen, och att man som läsare lämnas ganska ensam med an alltför diger uppgift, och utan tillräcklig motivation att ta sig an den.

Dialogen må ha en stark prägel av autenticitet, men det tillför inte så mycket när den inte säger något utöver att demonstrera sin författares tonträff eller fyller en roll i berättelsen, och karaktärerna skildras distanserande ur vonobenperspektiv. Det frekventaste adjektivet är överviktig. Alla är gamla och oattraktiva. Alla ser på varandra med samma förakt som även verkar förväntas från läsaren. Klart att det inte säljer några resor. Eller ger stora läsupplevelser.

Stockholm + litteraturmässa = sant (!)

Det här vill man bara bryta ut i glädjedanser över, men Urlats utgivare säger att det vore pressetiskt diskutabelt. Låt oss säga att vi följer nyheten med stort intresse och hyser en viss frustration över att informationen är knapphändig. (TT-telegram gick ut för tre timmar sedan, och de som publicerat nyheten verkar bara gjort mer eller mindre re-writes.) T ex Kulturnytt, SR

En årlig litteraturmässa verkar vara tanken. Bakom står en ideell förening, med drivande aktörer från ETC förlag och Albert Bonniers förlag. Ett femtiotal utställare och ett okänt antal programpunkter sägs vara bokade på Kulturhuset 15-16 april 2016. Förlag bakom, således. Det är omöjligt att säga på det här stadiet vad det kommer att betyda för mässan och besökarna. Det kommer nog inte att göra mässan mer kommersiell förhoppningsvis. Inträde ska vara gratis; gissningsvis är den riktad till allmänheten, lite ospecifikt.

Enligt SvD är fokus på "läsandet som filosofi" snarare än författarnamn. Läsandet, litteraturen, texten, säger Martin S. Halldin till SvD. Det är svårt att inte gilla den ansatsen. Notis i SvD

Urlitterat följer upp den här nyheten efter bokmässan, när branschfolket lugnat ned sig lite.