Har I Love Dick allt en rolig bestseller behöver? Den är samtidigt ett litterärt
experiment, ett konstnärligt projekt och en feministisk undersökning. Introspektiv,
filosofisk och politisk.
Renässans för smal succé – eller extremt sent genombrott
För ett år sedan var det inte många som kände till Chris
Kraus och jag vet inte jag hade hört talas om I Love Dick (trots den uppseendeväckande titeln) men så plötsligt var hennes debutroman från 1997 på
allas läppar. Att en såpass smal roman kan få nytt liv är glädjande; den här
gången genom att plockas upp och ges ut i svensk översättning av Modernista,
som ofta träffar rätt med sin klassikerutgivning.* Under våren har titeln också kommit på norska, på Aschehoug, och på danska på Gyldendal. Man kan ana ett
samband med Amazons teveserie som bygger på romanen och gett den en ny aktualitet,
och inte minst skjuts i marknadsföringen. Verket, som i samband med lanseringen
av utgåvorna ofta beskrivs som kultklassiker för feminister, får därmed chansen
att möta en ny generation läsare.
Inspirerat mottagande
I Love Dick presenterades också som en
klassiker, både feministiskt sett och litterärt, i de artiklar och intervjuer
jag läste i samband med den svenska utgivningen. De recensioner jag tog del av
var också oerhört positiva, och flera skribenter lockades till kreativa lekar
influerade både av romanens form och det nära perspektivet, som lyfter upp det
privata till en litterär nivå. Den ganska speciella receptionen gjorde att mitt
intresse inför texten ökade. Framför allt lockad av ämnet – en förälskelse som
går överstyr till besatthet – och ansatsen; att skildra det tabubelagda och
lockande i att berättarjaget Chris Kraus, som presenteras som identisk med författaren
Chris Kraus, lever ut dessa känslor i samförstånd med den försmådde äkta maken
– gav jag mig i kast med romanen, nyfiken på en text som väcker sådan
lekfullhet bland recensenter, och med många frågor i bakhuvudet.
Kvinnligt skapande, kvinnlig skam
Hur kan man göra denna pinsamma och privata autofiktion, och
en sådan story, till en feministisk klassiker?
Hur kan man göra den stalkande kvinnan, den oönskade,
oåtrådda kvinnan – en arketypisk skamfigur belastad med så mycket negativt
laddade egenskaper, hennes bristande självinsikt och idiosynkrasi – till någon
som engagerar oss i läsningen? Någon som läsaren kan identifiera sig med?
Chris Kraus berör det, rent teoretiskt, men i relation till
andra skapande kvinnor, andra konstnärer, mot slutet av romanen, där hon för
ett resonemang om det nödvändiga i att som kvinnlig konstnär frigöra sig från
det så djupt rotade kravet att kvinnan ska behaga, och i nödvändigheten att
sätta sig över fördömanden som ser självutlämnande konst skadad av en kvinna som
privat och liten, när motsvarande konst av en man bedöms som modig och allmängiltig
genom sin nära nakenhet.
Tyvärr är det här frågeställningar som fortfarande bränns,
vilket romanens stundom översvallande mottagande möjligtvis bekräftar.
Ämnet var ännu mer laddat när texten skrevs och romanen blev
refuserad av etablerade förlag. Det ledde slutligen till att Chris Kraus ex-man
(vid det laget) gav ut I Love Dick på
eget förlag.
Autofiktivt experiment går överstyr
Romanens första del, ”Scenes From a Marriage”, är lekfull och
mångbottnad, och mycket smart och roligt gestaltad. Texten kan läsas som en
dokumentation av ett relationellt, parterapeutiskt, sociologiskt, konstnärligt
och feministiskt experiment som tillåts gå överstyr och envetet fullföljs,
trots de uppenbara problemen det bär med sig och ger upphov till. Allt blir
värre och värre, men Kraus bara SKA löpa linan ut.
Chris Kraus sätter allt på spel i dokumentationen av en
begynnande 40-årskris iscensatt som i en trånande tonårstjejs dagbok, och det
görs i formen av en brevroman, denna klassiska form för romantisk litteratur
från 1700-talet och framåt. Romanen är en ensidig brevväxling, en fantasi, en
pubertal tripp på cowboyhunk-klichéer kryddad med en undersökning av kvinnlig
skam (vilket i sig är högintressant) och – framför allt – i förlängningen en
feministisk uppgörelse med konstetablissemang och kulturmän. Allt genomfört med
frenesi och halsstarrighet som väcker stor beundran.
Att läsa förväntansfullt
En förväntansfull läsning, som min i det här fallet, kan ofta
vara grunden för den allra bästa läsupplevelsen; du kastar dig över en text med
välvilja och nyfikenhet, längtande efter att de positiva fördomarna ska visa
sig hålla testet, inställd på att få med dig något intressant, ivrigt sökande
efter textens godbitar och guldklimpar. (Även om förväntningarna inte skulle infrias
kan läsningen ge mycket när du blir tvungen att ompröva dina egna uppfattningar
mot textens.) Om du har förtroende för texten, dess berättare – för författaren
– och om de omdömen som gjort att förväntningarna skapats i dig framstår som
välgrundade, om deras avsändare ligger nära dig på något sätt som är betydelsefullt,
om du bedömer dem som tillförlitliga – då går du också in i läsningen med viljan
att hitta och avnjuta kvaliteterna; det storartade.
Ibland kan förväntningarna lika gärna komma från något så
trivialt och ytligt som en image, ett omslag, en titel, att författaren
framstått som smart och spännande i en intervju du läst men redan glömt bort. I
något som någon annan sagt om titeln för 15 år sedan. Att du sett boken ligga
uppslagen framför rätt person, eller att den synts i en intressant miljö, på en
annan plats, i en annan tid. Ditt omedvetna.
Men risken att man blir besviken i en förväntansfull läsning är
samtidigt överhängande. I fallet med den här romanen kan jag konstatera att
utfallet blev både och för min del. Det är en rolig, omvälvande och kittlande
läsning som ger mig igenkänning och insikter. Den första delen är litterärt och
mänskligt sett briljant; underhållande, utmanade och intelligent. Mot slutet
får man ta sig igenom longörer; mindre dramatiska och mindre angelägna avsnitt
för att komma till poängen och avslutet. Hade man lagt den ifrån sig hade man
missat väsentligheter, för verket som helhet har verkligen banbrytande
kvaliteter, men jag kan inte låta bli att tänka att den skulle må bra av mer
redigering.
Performativ filosofi på slack lina
En del av bragden i idén med romanen är strävan att
uppvärdera den kvinnliga erfarenheten; och att bejaka det som Chris Kraus själv
beskriver som en tonårsaktig förälskelse – men upplevd av och skildrad av en
kvinna på väg in i en 40-årskris. Alltså skapad av ett skrivande subjekt med de
kunskaper, de erfarenheter, de intellektuella och emotionella instrument som
står till den mognare kvinnans förfogande; tillgången till språket att skildra
upplevelsen med, skrivandet från den position som hon uppnått i kraft av liv
och karriär (även om den beskrivs som smal och skakig), den sociala
tillhörigheten och den självinsikt och kanske också självförtroende som hon har
erövrat på vägen dit. Alltsammans utgör en omfattande arsenal väl lämpad för
försvar av det sårbara tokförälskade flickjaget.
Men det autofiktiva projektet i sig innebär samtidigt att
Chris Kraus kliver ut på en slack lina och exponerar sig fullkomligt. Att våga
göra det och att göra det så synbarligen förbehållslöst blir i sammanhanget en
feministisk handling eftersom den blottlägger och sätter fokus på
maktstrukturer som ”ska” förtigas, med det skapande kvinnliga jaget som insats.
Samtidigt beskrivs akten som performativ filosofi – något som kanske kan låta
svårt men här har en självklarhet som envar som läser kan begripa. Spänningen i
den dubbla blicken på kvinnan och flickan, jaget och konstnären, subjektet och
objektet blir ibland nästan plågsamt konkret, som när berättaren Chris
diskuterar både det sårbara och äkta i passionen och fixeringen vid Dick och
det skapande i det konstnärliga projektet med sin man, som också involveras i
processen. Det självutlämnande blir därigenom också utlämnande av andra, av närstående
(och av Dick inte minst, även om han ges ett annat namn), vilket är en problematik
som ofta diskuteras i samband med autofiktion.
Det omistliga misslyckandet
Resonemangen om misslyckanden och det misslyckade utgör en parallell
process i verket – och utförs och undersöks med samma medel. Här vill Kraus explicit
uppvärdera misslyckanden genom att reclaima,
appropriera misslyckandet i och med att
hon pekar ut det som omistligt. Beskrivningen av sårbarhet i den konstnärliga
processen, att skapa konst, att göra sig naken och sårbar, och att exponera
nakenheten och sårbarheten är också träffande och gripande.
Ta plats på konstscenen som kvinna
I Kraus resonemang om hur konstnärskap värderas och hur kvinnliga
konstnärskap läses, till exempel att subjektivitet blir privat, självbespeglande
blir narcissism, och självutlämnande nakenhet blir självupptagenhet utan
allmängiltighet, kommer jag att tänka på Siri Hustvedts skildring av
konstnärslivet och konstfältet i New York i Den
lysande världen; i beskrivningen av en kvinnlig konstnär som alltmer
förbittrad strävar efter att etablera en karriär vid ungefär samma tidpunkt och
i samma värld som Kraus skildrar i I Love
Dick. Förtrycket i de postmoderna teoribildningarnas hegemoni; hur det
känns att vara missförstådd eller ouppmärksammad konstnär; hur skammen i
positionen blir dubbel för den kvinnliga konstnären, som samtidigt förminskas
eller osynliggörs utifrån sitt kön. Att Kraus bedöms som ointelligent eller
obildad för att hon vägrar gå med på premissen att alla ska tala med samma
språk, utifrån de teoribildningar som för tillfället är på modet, är drabbande.
Normbrott som motor och stilmedel
Samtidigt skriver Chris Kraus med humor och självdistans. Det
är inte en ocensurerad känslostorm vi bevittnar i läsningen, det är en mycket
medvetet disponerad och redigerad text som placerar berättarjaget och
huvudpersonen i en situation där vi förväntar oss det obearbetade. Det är ett
litterärt trolleritrix att texten ändå kan uppfattas som så rå och autentisk,
tack vare intensiteten i känslorna, att perspektivet är så nära, och att
galenskapen – i form av den irrationella passionen och konventionsbrotten – bejakas.
Detta är också kärnan i romanen, eller projektet som jag
kanske hellre benämner det, eftersom såväl metoden som målet går utöver det
litterära. Och det som gör den så intressant och storartad:
Bejakandet av den normbrytande galenskapen i idén, betoningen
av det som vanligtvis göms undan i teorier eller med förskönande omskrivningar,
eller med uteslutande ur litteraturen i form av självcensur eller av andra
grindvakter.
Akten att skriva ut och stryka under det som brukar raderas.
Att sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet, mellan
konst och liv, i och med att Kraus låter tankeleken bli en riktig lek, först
nästan som ett tidsfördriv, som sedan växer och blir ett experiment, som blir
ett konstprojekt och så småningom hittar sin form som litteratur i och med att
dokumentationen får bli en roman.
Som roman upphör I Love
Dick där pärmarna och ryggen omsluter den och sätter stopp, men som
konstprojekt sträcker den sig över de gränserna.
* Jag läste aldrig den svenska översättningen och har inte
tittat på de nya utgåvorna, för jag snubblade över ett originalspråksexemplar i
skyltfönstret på påpassliga Papercut innan jag hann skaffa den. Eftersom boken
i flera recensioner beskrivits som litterär ville jag gärna läsa den på
engelska. Nu hade nog inte det spelat någon större roll; språket i sig eller
det stilistiska är inte särskilt intressant i sammanhanget.
