Om I Love Dick, skamlöst om kvinnlig skam och skapande

Har I Love Dick allt en rolig bestseller behöver? Den är samtidigt ett litterärt experiment, ett konstnärligt projekt och en feministisk undersökning. Introspektiv, filosofisk och politisk. 

Renässans för smal succé – eller extremt sent genombrott

För ett år sedan var det inte många som kände till Chris Kraus och jag vet inte jag hade hört talas om I Love Dick (trots den uppseendeväckande titeln) men så plötsligt var hennes debutroman från 1997 på allas läppar. Att en såpass smal roman kan få nytt liv är glädjande; den här gången genom att plockas upp och ges ut i svensk översättning av Modernista, som ofta träffar rätt med sin klassikerutgivning.* Under våren har titeln också kommit på norska, på Aschehoug, och på danska på Gyldendal. Man kan ana ett samband med Amazons teveserie som bygger på romanen och gett den en ny aktualitet, och inte minst skjuts i marknadsföringen. Verket, som i samband med lanseringen av utgåvorna ofta beskrivs som kultklassiker för feminister, får därmed chansen att möta en ny generation läsare.

Inspirerat mottagande

I Love Dick presenterades också som en klassiker, både feministiskt sett och litterärt, i de artiklar och intervjuer jag läste i samband med den svenska utgivningen. De recensioner jag tog del av var också oerhört positiva, och flera skribenter lockades till kreativa lekar influerade både av romanens form och det nära perspektivet, som lyfter upp det privata till en litterär nivå. Den ganska speciella receptionen gjorde att mitt intresse inför texten ökade. Framför allt lockad av ämnet – en förälskelse som går överstyr till besatthet – och ansatsen; att skildra det tabubelagda och lockande i att berättarjaget Chris Kraus, som presenteras som identisk med författaren Chris Kraus, lever ut dessa känslor i samförstånd med den försmådde äkta maken – gav jag mig i kast med romanen, nyfiken på en text som väcker sådan lekfullhet bland recensenter, och med många frågor i bakhuvudet.

Kvinnligt skapande, kvinnlig skam

Hur kan man göra denna pinsamma och privata autofiktion, och en sådan story, till en feministisk klassiker?

Hur kan man göra den stalkande kvinnan, den oönskade, oåtrådda kvinnan – en arketypisk skamfigur belastad med så mycket negativt laddade egenskaper, hennes bristande självinsikt och idiosynkrasi – till någon som engagerar oss i läsningen? Någon som läsaren kan identifiera sig med?

Chris Kraus berör det, rent teoretiskt, men i relation till andra skapande kvinnor, andra konstnärer, mot slutet av romanen, där hon för ett resonemang om det nödvändiga i att som kvinnlig konstnär frigöra sig från det så djupt rotade kravet att kvinnan ska behaga, och i nödvändigheten att sätta sig över fördömanden som ser självutlämnande konst skadad av en kvinna som privat och liten, när motsvarande konst av en man bedöms som modig och allmängiltig genom sin nära nakenhet.

Tyvärr är det här frågeställningar som fortfarande bränns, vilket romanens stundom översvallande mottagande möjligtvis bekräftar.

Ämnet var ännu mer laddat när texten skrevs och romanen blev refuserad av etablerade förlag. Det ledde slutligen till att Chris Kraus ex-man (vid det laget) gav ut I Love Dick på eget förlag.

Autofiktivt experiment går överstyr

Romanens första del, ”Scenes From a Marriage”, är lekfull och mångbottnad, och mycket smart och roligt gestaltad. Texten kan läsas som en dokumentation av ett relationellt, parterapeutiskt, sociologiskt, konstnärligt och feministiskt experiment som tillåts gå överstyr och envetet fullföljs, trots de uppenbara problemen det bär med sig och ger upphov till. Allt blir värre och värre, men Kraus bara SKA löpa linan ut.

Chris Kraus sätter allt på spel i dokumentationen av en begynnande 40-årskris iscensatt som i en trånande tonårstjejs dagbok, och det görs i formen av en brevroman, denna klassiska form för romantisk litteratur från 1700-talet och framåt. Romanen är en ensidig brevväxling, en fantasi, en pubertal tripp på cowboyhunk-klichéer kryddad med en undersökning av kvinnlig skam (vilket i sig är högintressant) och – framför allt – i förlängningen en feministisk uppgörelse med konstetablissemang och kulturmän. Allt genomfört med frenesi och halsstarrighet som väcker stor beundran.

Att läsa förväntansfullt

En förväntansfull läsning, som min i det här fallet, kan ofta vara grunden för den allra bästa läsupplevelsen; du kastar dig över en text med välvilja och nyfikenhet, längtande efter att de positiva fördomarna ska visa sig hålla testet, inställd på att få med dig något intressant, ivrigt sökande efter textens godbitar och guldklimpar. (Även om förväntningarna inte skulle infrias kan läsningen ge mycket när du blir tvungen att ompröva dina egna uppfattningar mot textens.) Om du har förtroende för texten, dess berättare – för författaren – och om de omdömen som gjort att förväntningarna skapats i dig framstår som välgrundade, om deras avsändare ligger nära dig på något sätt som är betydelsefullt, om du bedömer dem som tillförlitliga – då går du också in i läsningen med viljan att hitta och avnjuta kvaliteterna; det storartade.

Ibland kan förväntningarna lika gärna komma från något så trivialt och ytligt som en image, ett omslag, en titel, att författaren framstått som smart och spännande i en intervju du läst men redan glömt bort. I något som någon annan sagt om titeln för 15 år sedan. Att du sett boken ligga uppslagen framför rätt person, eller att den synts i en intressant miljö, på en annan plats, i en annan tid. Ditt omedvetna.

Men risken att man blir besviken i en förväntansfull läsning är samtidigt överhängande. I fallet med den här romanen kan jag konstatera att utfallet blev både och för min del. Det är en rolig, omvälvande och kittlande läsning som ger mig igenkänning och insikter. Den första delen är litterärt och mänskligt sett briljant; underhållande, utmanade och intelligent. Mot slutet får man ta sig igenom longörer; mindre dramatiska och mindre angelägna avsnitt för att komma till poängen och avslutet. Hade man lagt den ifrån sig hade man missat väsentligheter, för verket som helhet har verkligen banbrytande kvaliteter, men jag kan inte låta bli att tänka att den skulle må bra av mer redigering.

Performativ filosofi på slack lina

En del av bragden i idén med romanen är strävan att uppvärdera den kvinnliga erfarenheten; och att bejaka det som Chris Kraus själv beskriver som en tonårsaktig förälskelse – men upplevd av och skildrad av en kvinna på väg in i en 40-årskris. Alltså skapad av ett skrivande subjekt med de kunskaper, de erfarenheter, de intellektuella och emotionella instrument som står till den mognare kvinnans förfogande; tillgången till språket att skildra upplevelsen med, skrivandet från den position som hon uppnått i kraft av liv och karriär (även om den beskrivs som smal och skakig), den sociala tillhörigheten och den självinsikt och kanske också självförtroende som hon har erövrat på vägen dit. Alltsammans utgör en omfattande arsenal väl lämpad för försvar av det sårbara tokförälskade flickjaget.

Men det autofiktiva projektet i sig innebär samtidigt att Chris Kraus kliver ut på en slack lina och exponerar sig fullkomligt. Att våga göra det och att göra det så synbarligen förbehållslöst blir i sammanhanget en feministisk handling eftersom den blottlägger och sätter fokus på maktstrukturer som ”ska” förtigas, med det skapande kvinnliga jaget som insats. Samtidigt beskrivs akten som performativ filosofi – något som kanske kan låta svårt men här har en självklarhet som envar som läser kan begripa. Spänningen i den dubbla blicken på kvinnan och flickan, jaget och konstnären, subjektet och objektet blir ibland nästan plågsamt konkret, som när berättaren Chris diskuterar både det sårbara och äkta i passionen och fixeringen vid Dick och det skapande i det konstnärliga projektet med sin man, som också involveras i processen. Det självutlämnande blir därigenom också utlämnande av andra, av närstående (och av Dick inte minst, även om han ges ett annat namn), vilket är en problematik som ofta diskuteras i samband med autofiktion.

Det omistliga misslyckandet

Resonemangen om misslyckanden och det misslyckade utgör en parallell process i verket – och utförs och undersöks med samma medel. Här vill Kraus explicit uppvärdera misslyckanden genom att reclaima, appropriera misslyckandet i och med att hon pekar ut det som omistligt. Beskrivningen av sårbarhet i den konstnärliga processen, att skapa konst, att göra sig naken och sårbar, och att exponera nakenheten och sårbarheten är också träffande och gripande.

Ta plats på konstscenen som kvinna

I Kraus resonemang om hur konstnärskap värderas och hur kvinnliga konstnärskap läses, till exempel att subjektivitet blir privat, självbespeglande blir narcissism, och självutlämnande nakenhet blir självupptagenhet utan allmängiltighet, kommer jag att tänka på Siri Hustvedts skildring av konstnärslivet och konstfältet i New York i Den lysande världen; i beskrivningen av en kvinnlig konstnär som alltmer förbittrad strävar efter att etablera en karriär vid ungefär samma tidpunkt och i samma värld som Kraus skildrar i I Love Dick. Förtrycket i de postmoderna teoribildningarnas hegemoni; hur det känns att vara missförstådd eller ouppmärksammad konstnär; hur skammen i positionen blir dubbel för den kvinnliga konstnären, som samtidigt förminskas eller osynliggörs utifrån sitt kön. Att Kraus bedöms som ointelligent eller obildad för att hon vägrar gå med på premissen att alla ska tala med samma språk, utifrån de teoribildningar som för tillfället är på modet, är drabbande.

Normbrott som motor och stilmedel

Samtidigt skriver Chris Kraus med humor och självdistans. Det är inte en ocensurerad känslostorm vi bevittnar i läsningen, det är en mycket medvetet disponerad och redigerad text som placerar berättarjaget och huvudpersonen i en situation där vi förväntar oss det obearbetade. Det är ett litterärt trolleritrix att texten ändå kan uppfattas som så rå och autentisk, tack vare intensiteten i känslorna, att perspektivet är så nära, och att galenskapen – i form av den irrationella passionen och konventionsbrotten – bejakas.

Detta är också kärnan i romanen, eller projektet som jag kanske hellre benämner det, eftersom såväl metoden som målet går utöver det litterära. Och det som gör den så intressant och storartad:

Bejakandet av den normbrytande galenskapen i idén, betoningen av det som vanligtvis göms undan i teorier eller med förskönande omskrivningar, eller med uteslutande ur litteraturen i form av självcensur eller av andra grindvakter.

Akten att skriva ut och stryka under det som brukar raderas.

Att sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet, mellan konst och liv, i och med att Kraus låter tankeleken bli en riktig lek, först nästan som ett tidsfördriv, som sedan växer och blir ett experiment, som blir ett konstprojekt och så småningom hittar sin form som litteratur i och med att dokumentationen får bli en roman.  

Som roman upphör I Love Dick där pärmarna och ryggen omsluter den och sätter stopp, men som konstprojekt sträcker den sig över de gränserna.

 /Stina Lyles

* Jag läste aldrig den svenska översättningen och har inte tittat på de nya utgåvorna, för jag snubblade över ett originalspråksexemplar i skyltfönstret på påpassliga Papercut innan jag hann skaffa den. Eftersom boken i flera recensioner beskrivits som litterär ville jag gärna läsa den på engelska. Nu hade nog inte det spelat någon större roll; språket i sig eller det stilistiska är inte särskilt intressant i sammanhanget.

Aftonland av Therese Bohman

Det är inte bara skymning över Sverige, utan sent på jorden i Therese Bohmans Aftonland – vilket undergångsstämningarna, alienationen och pessimismen som drar som en stark underström genom romanen bekräftar. Berättelsen är som en svävfarkost som gör studsande nedslag i scener som stänker till på ytan. De förbinds av svävande partier där huvudpersonens tankevärld och känslor utgör luftströmmarna, skildringens primära element.

Att huvudpersonen låter sig ledas in på ett stickspår i sin forskning – så riktigt attraktiva aphannar och bisarra sovjetiska experiment där den olyckliga kvinnan G offrar sig för forskningen, tar allt större plats i hennes research – säger en del om huvudpersonens tillstånd och alluderar samtidigt på den manierism som hon ser överallt i sin samtid och själv är upptagen vid i konsten.

I en värld som kallas Stockholms "mediekulturvärld" rör sig huvudpersonen Karolina Andersson, ömsom vagt motvilligt och viljelöst. Hon är professor i konstvetenskap och skribent på SvD:s kultursidor. Miljön betecknas som en medelklasstillvaro, som om kulturell överklass inte existerade, eller är för obekväm att kännas vid, vilket kan framstå som märkligt, med tanke på att Bohman ofta framställs som just en klassmedveten författare. Det syns inte här, utom i detaljer som bakgrunden i den fula bruksorten, en pusselbit.

Karolina beskrivs i extrema närbilder, när hon iakttar rynkor och gråa hårstrån och utväxter i badrumsspegeln, och genom hur hon tänker om sig själv, och ser på sig själv med dömande, men distanserade blickar. Hon är medelålders och längtar, med tilltagande desperation, efter närhet och gemenskap. Sin frustration och olycka försöker hon dämpa genom missbruk av alkohol, sex och konst. Det hon gillar. Och hon är inte knusslig; en lönnfet man, en SD-anhängare, en barndomskamrat utan några gemensamma intressen eller referenser skulle kunna duga; en sliskig cinzanogrogg kan vara nog så god som ett fint vin; men konsten måste vara "på riktigt" och de akademiska framgångarna och den nästan monomana forskningen är snarare en reträttväg och ett livsalibi än ett medvetet karriärval.

Hennes liv ligger i ruiner, påstår hon, och till en början förstår man inte riktigt vad som åsyftas. Hon är nyseparerad och saknar vänner och intressen och gemenskaper utanför jobbet. Hon känner att hon närmar sig bäst-före-datum för familjebildande. Hon framstår samtidigt som en av de ruiner hon uppehåller sig vid i tankarna – de klassicistiska och de i utsökta material blir de vackraste – och som en nästan naivt förhoppningsfull kärlekssökare. Liksom den medelålders Dante som åberopas i det litterära mottot går hon en helvetesvandring och beskådar en förljugen samtid stadd i sammanbrott. Hon söker efter en mening i tillvaron, en annan, en ny stjärna att följa, en Gud, en nåd? (Som det andra mottot, från en låttext av Jonathan Johansson indikerar.) När hon drömmer om en romantisk resa ska den gå till Dresden.

Jag har läst och hört Karolina beskrivas som en karriärkvinna som tar för sig av män i likhet med litteraturens (och verklighetens) kulturmäns framfart med kvinnor, som om det vore ett befriande drag att visa upp hur Karolina utnyttjar eller låter sig förföras av sin hälften så gamla doktorand, men jag har svårt att se något annat än en begynnande depression i Karolinas krisande beteenden, och kan inte läsa in något feministiskt i texten varken som idéroman eller skildring av just den här kvinnliga erfarenheten.

Omslaget är en för ändamålet perfekt målning som indikerar stämningen och pekar mot det genomgående konstmotivet. (Men visst är det trist med den porösa, osköna papperskvaliteten i inlagan i en så estetiskt orienterad bok.) En noggrannare redaktör hade kunnat strama upp en del lapsusar i språk, bilder och resonemang, liksom vissa detaljer – till exempel i skildringen av det akademiska livet – men det övergripande intrycket är att författaren härskar över form som innehåll övertygande och med lätthet.

En fråga som jag lämnas med efter avslutad läsning är varför. Slutet känns oförklarligt löftesrikt på ett sätt som inte riktigt grundas i romanen. Karolina intrigerar och hämnas i stället för att stå upp för de vetenskapliga värden hon vigt sitt liv åt, och låter sig omfamnas av en kompakt och överdådig museibyggnad. G, som romanen igenom framställts som ett parallellt kvinnoöde, vandrar ut i friheten mot nya möjligheter vid horisonten.