Jean-Joseph – ny opera om poeten Rabearivelo

En bortglömd poet, ett försummat konstnärskap, ett gripande livsöde, en tragedi, en skatt redo att bli återupphittad och läst. I vilken ände ska man börja nysta?

Kanske i Tebogo Monnakgotlas – komponistens – egna ord om den madagaskiske poeten av adlig börd, vars dramatiska och sorgliga liv kan mäta sig med hans egen poesi i expressiv färgrikedom, nu som ämne för en kortkort opera, som förhoppningsvis får leva vidare och utvecklas till en helaftonsopera. Efter att Monnakgotla tonsatt hans dikt Naissance du jour i ett körverk har hon nu, tillsammans med librettisten Claude Kayat gjort en kortopera på 20 minuter, beställd av och uruppförd på Kungliga Operan i Stockholm i projektet "Short Stories" där tre nya verk får chans att pröva sig mot uttolkare och publik i tre föreställningar på Rotundan. Rabearivelos konst och hans öde upphörde inte att fascinera henne – de bröt så tydligt mot våra förväntningar på en afrikansk konstnär, och i kraft av sitt självförtroende, som fick honom att göra anspråk, definiera sig som intellektuell, ställa sig jämsides med Baudelaire och Rimbaud. Han räknas idag som Afrikas första moderna poet.

Jean-Joseph Rabearivelo – som finns ytterst sparsamt översatt till svenska – Monnakgotla själv snubblade över ett par dikter i en antologi med afrikansk lyrik av Per Wästberg – var verksam på 1920- och -30-talen. Han skrev poesi på madagaskiska och franska, och höll tät kontakt med de litterära strömningarna och poeterna i tiden. Hans öde kan ses som en gestaltning av kolonialismens obönhörliga  värderande och dömande av människor, som fortfarande har återverkningar på de förväntningar vi har på varandra idag. Aktuell och angelägen, drömmande om Paris, och drömmande om att bli bedömd efter sina förtjänster, inte efter fördomar, kommer vi Rabearivelo mycket nära i den scen som vecklar ut sig framför oss under 20 minuter och talar om hans hopp och besvikelser, och visar hur han slutligen offrar sitt liv för att nå det erkännande i Paris som hans liv också utgjorde en dröm om.

Förlusten av en älskad dotter, insjuknande i tbc, missbruk och ett alltför utsvävande liv blev till slut –tillsammans med besvikelsen över att inte få representera Madagaskar vid världsutställningen i Paris –för mycket för poeten och drev honom till självmord 1937, blott 34 år gammal. Iscensättningen framstår som till lika delar målmedveten, genomtänkt och makaber; en performativ poetisk manifestation av det egna konstnärskapet; brännande av dagböcker, författande av dikter och brev till poetkolleger alltmedan kinin och cyanid tar kroppen i sitt våld. Det är som ägnat att väcka nyfikenhet och medkänsla, precis som den korta operan som kretsar kring hans dödsscen.

Musiken lyckas med konststycket att förmedla den tropiska blomning och fruktighet som måste ha inspirerat den. Det är en påhittig, känslosam och fantasifull musikalisk gestaltning som också målar en tydlig satsyta och anvisar en rymd för sångarnas stringens och affekter i ett starkt fokuserat nu, och här, på scenen. Och det görs med elegans i dramatiskt expressiv och poetiskt vacker musik och sång, precist och passionerat framförd. Luthando Qave i titelrollen imponerade med röst, tolkning och närvaro.

Cecilia Nannesson som Paula och Luthando Qave som J.J Rabearivelo. Foto: Maryam Aghabarari Kungliga Operan