Ebba Witt-Brattströms romandebut märkligt livlös
Ebba Witt-Brattström har gett ut en hel radda böcker sedan hon blev ett namn i offentligheten i och med sin utmärkta avhandling om proletärförfattaren Moa Martinson (1988) och hon har vigt sitt yrkesliv åt litteraturen, men Århundradets kärlekskrig (2016), som kallas punktroman, är hennes egen skönlitterära debut.
Redan titeln avslöjar ambitionen att skriva in sig i Litteraturen (ja, den med stort L!), och på titelsidan står det i klartext att boken är tänkt som en hommage till Tikkanen och August Strindberg, vars drama Dödsdansen (1900) är en annan viktig intertext. Huruvida boken verkligen fungerar som hommage (vilket betyder hyllning) kan vi låta vara osagt; det kan väl bara Tikkanen och Strindberg uttala sig om noga räknat. Men citaten, lånen och referenserna till andra författare begränsar sig inte till dem, utan är rikliga, och citaten markeras dessutom tydligt grafiskt. Man kan läsa dem som en strukturerande princip som ger rytm åt texten och förankrar den i hjärta- och smärta-litteraturen. Som utgångspunkt för gemensam läsning och frågelek i hyfsat bildade sällskap kanske citaten, och texten i sig, skulle komma mer till sin rätt än i en läsning där man väntar på att texten ska få liv och börja bära sig själv. Det känns som om författaren vill visa upp något, snarare än berätta eller gestalta, och i det sammanhanget blir citaten hängande som alibin eller markörer av inlånad auktoritet, som understryker det draget, vilket är problematiskt.
Textens största problem är emellertid den renons på undertext som dessa drag i och för sig pekar mot (och de redovisas för övrigt noga i appendix). Det enda som finns är det som skrivs ut. Läsaren blir hängande i luften utan andra stöttor än replikerna, utan känsla av att författaren bemödat sig om att skapa karaktärer som avsändare, eller skapa scener där något annat än pratet händer. Inte så konstigt då att mycket i receptionen av romanen handlat om dess grad av autofiktion, och att det diskuterats vitt och brett med skvallerlystna stämmor om hur mycket i boken som är autentiskt "Ebba" och autentiskt "Horace" och autentisk äktenskapskonflikt.
Jag hörde eller läste någonstans att operaentusiasten Ebba Witt-Brattström själv menade att texten skulle kunna lämpa sig som libretto. Där har hon både rätt och fel. Fel eftersom den språkliga komplexiteten och bristen på dramatisk utveckling lägger sig i vägen, rätt eftersom den gestaltning som texten saknar skulle kunnat tillföras av en tonsättning, och musiken skulle kunna säga det texten inte förmår och blåsa liv i karaktärerna.
Språket är lysande, om än inte helt bearbetat och anpassat till dialogformen, men det kan man acceptera i ett läsdrama. Bitvis ger texten blandvändarsug, bara i kraft av formuleringskonsten och -glädjen. Den kongeniala formgivningen av Lotta Kühlhorn & Söner förtjänar sin egen ros. Ämnet är högintressant, och författaren har förmågan och perspektivet. Jag önskar att hon kunnat lita mer på sin egen röst och att jag sluppit bli så besviken över att lämnas besviken efter läsningen.
