All inclusive av Hans Gunnarsson

Läsjournal – från sommarens pockethög

Den här romanen var så kritikerälskad och haussad när den kom ut 2015 att jag förväntade mig en givande läsupplevelse, trots att jag inte kände till författarskapet närmare. Som jag minns receptionen framhölls persongestaltningen i romanen som bra, dialogen som unikt fantastisk, spänningen som krypande och intrigen som intelligent och underhållande.

All inclusive (bra, kongenial titel) handlar om en författare vid botten av en lång nedförsslänt som får ett lika osannolikt som oemotståndligt erbjudande av en excentrisk affärsman; att skriva en roman om en halvlyxig semesteranläggning i Guadeloupe mot generös ersättning, och med research på plats. Det är en intrig med lovande paulausterpotential som andas löften om metafiktiva utsvävningar. Miljön är också tacksam; det exotiska, personer tagna ur sitt vardagssammanhang, oräkneliga paraplydrinkar, den avskilda anläggningen, den stekande solen, den tilltagande tristessen och utsattheten i isoleringen, huvudpersonens tilltagande misstänksamhet, det krypande obehaget.

Dessvärre lämnar min läsning det övergripande intrycket att upplägget och idéerna slarvas bort i en berättelse som saknar engagemang och inte heller lyckas engagera läsaren. Det känns stundom som att en lös novellsamling, baserad på ganska likartade karaktärer – tänk falukorv med pulvermos och lådvin, depression och flugsmällare, med lätt surrealistiska småtwistar – förklätt sig i en "spännande" överrock och begivit sig på guldkantssemester som roman under cover. Jag brukar inte ha invändningar mot karaktärsdriven fiktion, men här bär det inte, delvis på grund av att romanen blir spretig och inte känns färdiggjuten, men främst för att den saknar det levandegörande i gestaltningen, och att man som läsare lämnas ganska ensam med an alltför diger uppgift, och utan tillräcklig motivation att ta sig an den.

Dialogen må ha en stark prägel av autenticitet, men det tillför inte så mycket när den inte säger något utöver att demonstrera sin författares tonträff eller fyller en roll i berättelsen, och karaktärerna skildras distanserande ur vonobenperspektiv. Det frekventaste adjektivet är överviktig. Alla är gamla och oattraktiva. Alla ser på varandra med samma förakt som även verkar förväntas från läsaren. Klart att det inte säljer några resor. Eller ger stora läsupplevelser.

Stoner av John Williams

Läsjournal

Det är något hoppingivande och vackert i att en roman översätts och publiceras femtio år efter originalutgivningen, trots att författaren inte hör till de välkända och det inte finns ett uns av något spektakulärt eller ens "aktuellt" i verket. 

När det gäller Stoner av John Williams är det lite extra roligt i och med att det är en väldigt lågmäld skildring av en väldigt lågmäld och anspråkslös människas livsöde. Det är en återhållen och realistisk berättelse om en fattig bondpojke i Missouri, USA, som får chansen att studera, hur han upptäcker lärdom och litteratur som en oväntad skatt, viger sitt liv åt universitetet och litteraturvetenskapen och uthärdar ett kärlekslöst äktenskap, vilket kanske inte framstår som någon bladvändare men faktiskt är fängslande i sin lågintensiva gråhet, eftersom den är sann, och att budskapet skulle kunna kallas livsvisdom om det inte lät så anspråksfullt, och det skulle nog inte William Stoner gilla.

Stoner borde kunna uppskattas även av läsare som inte är litteraturnördar, även om interiörerna från institutionen och stoffet ger extra behållning om man har den läggningen. I mig kommer bilden av den bortkomna ynglingen som vandrar och liftar med åsnekärror till universitetet med sin grova postorderkostym av kläde i kappsäcken och sedan skippar den förnuftiga jordbrukslinjen till fromma för Kärleken eller ska man säga kallet till litteraturen, som först bara fascinerar honom när han kommer i kontakt med den på en obligatorisk grundkurs eftersom han inte förstår sig på den.

Utgiven av Natur & Kultur, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Astarte av Karin Boye

Läsjournal

Karin Boyes debutroman Astarte från 1931 som nyutgivits i pocket (av Lindelöws förlag) är något så originellt som en socialt engagerad idéroman med drag av veckotidningsföljetong. Ganska fjärran från den poesi som gjort Boye så folkkär skildras samtiden med skärpa, kryddad med humoristiskt raljerande stil som ger stark tidsfärg och för en nutida läsare ibland kan te sig lite daterad. Patoset och samhällskritiken för naturligtvis tankarna till hennes Kallocain.

Romanen utspelar sig i Stockholm och handlar om romantiska problem bland vad som idag skulle vara backslicks och stilbloggare. Och det kan ju verka väl lättsmält. Men den modevärld som skildras illustrerar ytlighet, skönhetskult, estetiken som identitetsskapande och statussignal, en svidande konsumtionskritik – hur dess baksida är förtryck av svagare, av kvinnor, av fattiga – och ger snyggt rum för en i vissa delar förbluffande modern analys av olika maktordningar.

Textilfabriken, reklambyrån, flickrummet, sidenskörden, tidningsredaktionen och dansrestaurangen likställs strukturellt och gör till och från att man inte riktigt får fäste i texten, samtidigt som kompositionen, där den ytligt hållna intrigen varvas med idémässiga utvikningar och djupdykningar, detaljerade skildringar i delar av miljöer, gör berättelsen rapsodisk och gör att stilskiftningarna blir abrupta.

Som roman är Astarte inte formmässigt helgjuten, men som tidsdokument rolig läsning, och innehållet påminner oss om att författaren är så mycket mer än sina dikter, som ibland känns överutnyttjande på gränsen till missbruk. Glöm inte Karin Boyes prosa!

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Läsjournal

Unna dig den gula färginjektionen och den uppfordrande poesin i titeln Stjärnans ögonblick (A Hora da Estrela, 1977). Eller välj en annan av romanens totalt 14 titlar. Redan här anar man att det är litteratur som tar sig stora friheter, inte sant. (Vem ger sin roman 14 titlar, liksom?) Och sådant är alltid ganska underbart; att läsa en författare som självsvåldigt tar vara på litteraturens möjligheter.

Jag hade gått omkring med den i flera månader innan jag kom i rätt sinnestillstånd och till rätt ro för att läsa den egensinniga texten, men när det äntligen hände insåg jag att jag kommer att återvända och läsa om den många gånger. Den påminner mig om att litteratur kan vara förtrollande och varför jag skriver själv. Och visar med metalitterär lekfullhet att gränser är till för att överskridas.

Boken väger inte mycket, den är så lätt att den mycket väl kan tänkas sväva iväg som en heliumballong och ta läsaren med sig. Med tillhörande svindel. Den påstår sig handla om den unga intetsägande och försagda maskinskriverskan Macabéa och hennes torftiga liv, men den handlar minst lika mycket om berättaren, och om ingenting alls.

Den tunna lilla romanen – 123 sidor inklusive översättaren Örjan Sjögrens efterord – är utgiven av Bokförlaget Tranan (i serien Alla tiders klassiker) som har gett ut flera titlar av Lispector.

Disclaimer av Renée Knight

Läsjournal

Thriller är inte min vardagsmat men ibland blir jag sugen på att smälla i mig en. Här lockade ett omslag med skrivmaskin och att handlingen rör sig kring en roman. Metalitterära lekar kan vara riktigt kul och som här, i kombination med spänning, verkade det lovande.

Renée Knight, vars debut Disclaimer är, presenteras som manusförfattare och dokumentärfilmare, och det hade man kunnat gissa. Handlingen är allt, språket inget. Och det kanske hör till genren att intrigen är kung, men av en thriller som beskrivs som psykologisk förväntar jag mig mer djup. Jag vet inte om det är för att romanens synopsis och skelett skiner igenom för mycket, men de sista två tredjedelarna känns mest som en pliktskyldig avcheckning av planterade problems upplösning, och det är inte optimalt om spänning utlovats. 

Med det sagt finns såklart saker att gilla också; till exempel att det lyckliga slutet inte är helt klichémässigt (om än föranat), att flera personer skildras ur inifrånperspektiv hyfsat trovärdigt, att de tillåts ha bättre och sämre sidor, och särskilt att flera av dem är strävsamma författare, vilket självklart alltid är hyperintressant och sympatiskt. Snygg och lockande formgivning som ofta hos Etta förlag.

Den här boken känns ganska mycket som en film och att Disclaimer har sålts till 25 länder imponerar och förvånar mer än att filmrättigheterna säkrats från Hollywood. Hon måste ha en bra agent (note to self: Kolla upp).

Beväpnad med citat i kärlekskrig

Ebba Witt-Brattströms romandebut märkligt livlös

Ebba Witt-Brattström har gett ut en hel radda böcker sedan hon blev ett namn i offentligheten i och med sin utmärkta avhandling om proletärförfattaren Moa Martinson (1988) och hon har vigt sitt yrkesliv åt litteraturen, men Århundradets kärlekskrig (2016), som kallas punktroman, är hennes egen skönlitterära debut.

Hela texten är skriven i dialogform, och i akter snarare än kapitel, och man skulle kunna tänka sig att detta borgade för en viss dramatik, särskilt som ämnet – ett äktenskaps dödskamp – är laddat till högspänning och titeln både talar om krig och alluderar väldigt närgånget på en litterärt högoktanig klassiker i samma relationella ämnessfär (Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, 1978). Tyvärr infrias inte de förväntningarna. Det är yxigt och stolpigt och man letar förgäves efter gestaltning och undertext.

Redan titeln avslöjar ambitionen att skriva in sig i Litteraturen (ja, den med stort L!), och på titelsidan står det i klartext att boken är tänkt som en hommage till Tikkanen och August Strindberg, vars drama Dödsdansen (1900) är en annan viktig intertext. Huruvida boken verkligen fungerar som hommage (vilket betyder hyllning) kan vi låta vara osagt; det kan väl bara Tikkanen och Strindberg uttala sig om noga räknat. Men citaten, lånen och referenserna till andra författare begränsar sig inte till dem, utan är rikliga, och citaten markeras dessutom tydligt grafiskt. Man kan läsa dem som en strukturerande princip som ger rytm åt texten och förankrar den i hjärta- och smärta-litteraturen. Som utgångspunkt för gemensam läsning och frågelek i hyfsat bildade sällskap kanske citaten, och texten i sig, skulle komma mer till sin rätt än i en läsning där man väntar på att texten ska få liv och börja bära sig själv. Det känns som om författaren vill visa upp något, snarare än berätta eller gestalta, och i det sammanhanget blir citaten hängande som alibin eller markörer av inlånad auktoritet, som understryker det draget, vilket är problematiskt.

Textens största problem är emellertid den renons på undertext som dessa drag i och för sig pekar mot (och de redovisas för övrigt noga i appendix). Det enda som finns är det som skrivs ut. Läsaren blir hängande i luften utan andra stöttor än replikerna, utan känsla av att författaren bemödat sig om att skapa karaktärer som avsändare, eller skapa scener där något annat än pratet händer. Inte så konstigt då att mycket i receptionen av romanen handlat om dess grad av autofiktion, och att det diskuterats vitt och brett med skvallerlystna stämmor om hur mycket i boken som är autentiskt "Ebba" och autentiskt "Horace" och autentisk äktenskapskonflikt.

Jag hörde eller läste någonstans att operaentusiasten Ebba Witt-Brattström själv menade att texten skulle kunna lämpa sig som libretto. Där har hon både rätt och fel. Fel eftersom den språkliga komplexiteten och bristen på dramatisk utveckling lägger sig i vägen, rätt eftersom den gestaltning som texten saknar skulle kunnat tillföras av en tonsättning, och musiken skulle kunna säga det texten inte förmår och blåsa liv i karaktärerna.

Språket är lysande, om än inte helt bearbetat och anpassat till dialogformen, men det kan man acceptera i ett läsdrama. Bitvis ger texten blandvändarsug, bara i kraft av formuleringskonsten och -glädjen. Den kongeniala formgivningen av Lotta Kühlhorn & Söner förtjänar sin egen ros. Ämnet är högintressant, och författaren har förmågan och perspektivet. Jag önskar att hon kunnat lita mer på sin egen röst och att jag sluppit bli så besviken över att lämnas besviken efter läsningen.

Hanna Hellquist poserar i Grums

Inför utgivningen av krönikesamlingen En tryckare på Blue Moon Bar

Hanna Hellquist, som jag läst till och från med behållning sen hon först dök upp på Namn och Nytt i DN, för att hon målar bra med detaljer och träffande bilder och har en så avväpnande humor, imponerar nu på sig själv genom att låta ge ut En tryckare på Blue Moon Bar, en tung bok på 700 sidor samlade krönikor. Den är snyggt formgiven och på pressbilden suger hon på en fet cigarr. En stor intervju av Ina Lundström i Dagens Nyheters Boklördag ser ut som en del av mediestrategin inför lanseringen, för att bygga upp ett intresse inför boksläppet i juli. Men. Tyvärr: Det enda som åstadkoms med denna publicering är en vag förstämning och ett konstaterande att läsande kulturintresserade människor antagligen inte hör till målgruppen. Och en del tankar som jag gärna sluppit tänka om författaren.

Först noterar jag att det är intressant hur någon kan lyckas vara så nedvärderande mot andra, som har kunskaper och talanger man själv saknar, men önskar att man hade. Eller det som gillas av folk som man vill distansera sig från. Samtidigt noterar jag att Hanna Hellquist verkar stolt över att Per Olov Enquist kommit fram till henne och sagt att han tycker hon skriver bra, och börjar undra om hon i sin tur läst något av honom, och grundar sin aktning i en egen värdering, eller om hon bara tyckte det var coolt eftersom han har ett renommé, är ”kändis”. (Ett begrepp som verkar uppta henne en del.) Att hans uppfattning betyder något särskilt eftersom han är en stor författare framstår inte som troligt när man tagit del av bildningsföraktet som sipprar mellan spalterna i den stort uppslagna intervjun, vars defensivt formulerade rubrik säger en hel del; ”Jag vet att det jag skriver om inte bara angår mig”.

Jag kan inte låta bli att spekulera i hur den påbörjade texten om Maja Lundgrens Myggor och tigrar blivit om Hanna Hellquist skrivit den, på allvar. (Kanske intressant, kanske helt lysande!?) Hon nämner i DN-intervjun artikelförsöket som ett exempel på något hon ville men misslyckades med, för att hon återigen retirerade till att skriva om sig själv i stället för ett ämne i tiden. Varför försökte hon inte på allvar, tills hon lyckades uttrycka det hon var ute efter?

Hanna Hellquist säger att hon ”inte kan så mycket om pjäser, böcker och dansföreställningar” och därför skriver om lågstatusämnen; ”det lilla livet, det privata, det kvinnliga” som hon vill uppvärdera. Hon vill ta kontrollen. Samtidigt verkar hon inte söka några intellektuella utmaningar över huvud taget. Eller ens inse att det går att göra research om det man vill skriva om, vilket faktiskt hör till journalistikens mest basala redskap. Skaffa kunskap. Hon verkar ha gett upp; förstår sig inte på kulturskrivande. Punkt. Det är slött och antiintellektuellt på ett sätt som jag har svårt att respektera. Och faktiskt en anmärkningsvärd attityd hos någon som har skrivandet som yrke.

Jag har alltid gillat och beundrat det man läser som ocensurerat och gränslöst i Hanna Hellquists texter. Kanske till större del än jag insett på grund av hennes chosefria töntiga charm och harmlösa framtoning. Men den imagen spricker som en ballong när hon berömmer sig med att vara smart och creddig nog att inte posera på omslaget till tidskriften Härliga hund, på grund av att hennes ”varumärke” skulle bli lidande, och när hon säger att en framtida – deklasserad – mardröm vore att skriva krönikor i nämnda tidskrift. Det gör det faktiskt ännu lite svårare att svälja hennes koketterande med den lantliga arbetarklassbakgrunden och ointresset för bildning och kunskap. Och väcker inte läslust.



Ina Lundströms intervju i DN Boklördag

Presentation av En tryckare på Blue Moon Bar