Aftonland av Therese Bohman

Det är inte bara skymning över Sverige, utan sent på jorden i Therese Bohmans Aftonland – vilket undergångsstämningarna, alienationen och pessimismen som drar som en stark underström genom romanen bekräftar. Berättelsen är som en svävfarkost som gör studsande nedslag i scener som stänker till på ytan. De förbinds av svävande partier där huvudpersonens tankevärld och känslor utgör luftströmmarna, skildringens primära element.

Att huvudpersonen låter sig ledas in på ett stickspår i sin forskning – så riktigt attraktiva aphannar och bisarra sovjetiska experiment där den olyckliga kvinnan G offrar sig för forskningen, tar allt större plats i hennes research – säger en del om huvudpersonens tillstånd och alluderar samtidigt på den manierism som hon ser överallt i sin samtid och själv är upptagen vid i konsten.

I en värld som kallas Stockholms "mediekulturvärld" rör sig huvudpersonen Karolina Andersson, ömsom vagt motvilligt och viljelöst. Hon är professor i konstvetenskap och skribent på SvD:s kultursidor. Miljön betecknas som en medelklasstillvaro, som om kulturell överklass inte existerade, eller är för obekväm att kännas vid, vilket kan framstå som märkligt, med tanke på att Bohman ofta framställs som just en klassmedveten författare. Det syns inte här, utom i detaljer som bakgrunden i den fula bruksorten, en pusselbit.

Karolina beskrivs i extrema närbilder, när hon iakttar rynkor och gråa hårstrån och utväxter i badrumsspegeln, och genom hur hon tänker om sig själv, och ser på sig själv med dömande, men distanserade blickar. Hon är medelålders och längtar, med tilltagande desperation, efter närhet och gemenskap. Sin frustration och olycka försöker hon dämpa genom missbruk av alkohol, sex och konst. Det hon gillar. Och hon är inte knusslig; en lönnfet man, en SD-anhängare, en barndomskamrat utan några gemensamma intressen eller referenser skulle kunna duga; en sliskig cinzanogrogg kan vara nog så god som ett fint vin; men konsten måste vara "på riktigt" och de akademiska framgångarna och den nästan monomana forskningen är snarare en reträttväg och ett livsalibi än ett medvetet karriärval.

Hennes liv ligger i ruiner, påstår hon, och till en början förstår man inte riktigt vad som åsyftas. Hon är nyseparerad och saknar vänner och intressen och gemenskaper utanför jobbet. Hon känner att hon närmar sig bäst-före-datum för familjebildande. Hon framstår samtidigt som en av de ruiner hon uppehåller sig vid i tankarna – de klassicistiska och de i utsökta material blir de vackraste – och som en nästan naivt förhoppningsfull kärlekssökare. Liksom den medelålders Dante som åberopas i det litterära mottot går hon en helvetesvandring och beskådar en förljugen samtid stadd i sammanbrott. Hon söker efter en mening i tillvaron, en annan, en ny stjärna att följa, en Gud, en nåd? (Som det andra mottot, från en låttext av Jonathan Johansson indikerar.) När hon drömmer om en romantisk resa ska den gå till Dresden.

Jag har läst och hört Karolina beskrivas som en karriärkvinna som tar för sig av män i likhet med litteraturens (och verklighetens) kulturmäns framfart med kvinnor, som om det vore ett befriande drag att visa upp hur Karolina utnyttjar eller låter sig förföras av sin hälften så gamla doktorand, men jag har svårt att se något annat än en begynnande depression i Karolinas krisande beteenden, och kan inte läsa in något feministiskt i texten varken som idéroman eller skildring av just den här kvinnliga erfarenheten.

Omslaget är en för ändamålet perfekt målning som indikerar stämningen och pekar mot det genomgående konstmotivet. (Men visst är det trist med den porösa, osköna papperskvaliteten i inlagan i en så estetiskt orienterad bok.) En noggrannare redaktör hade kunnat strama upp en del lapsusar i språk, bilder och resonemang, liksom vissa detaljer – till exempel i skildringen av det akademiska livet – men det övergripande intrycket är att författaren härskar över form som innehåll övertygande och med lätthet.

En fråga som jag lämnas med efter avslutad läsning är varför. Slutet känns oförklarligt löftesrikt på ett sätt som inte riktigt grundas i romanen. Karolina intrigerar och hämnas i stället för att stå upp för de vetenskapliga värden hon vigt sitt liv åt, och låter sig omfamnas av en kompakt och överdådig museibyggnad. G, som romanen igenom framställts som ett parallellt kvinnoöde, vandrar ut i friheten mot nya möjligheter vid horisonten.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Förödande förförelse förbannar författare

De polyglotta älskarna är en roman som både författas och förstörs i den här roliga, smarta och snajdiga romanen med samma – ganska svåremotståndliga – titel. Älskarna som titeln refererar till finns, som jag läser det, endast i "författarens" fantasier, men det är fängslande nog. Teman i den eleganta leken är kärlek, sex, språk, könsmaktsordning, fiktion och verklighet, men framför allt skulle jag beteckna den som en roman om litteraturen – i synnerhet kanske om författande, och om författare. Det betyder inte att den är svår eller otillgänglig för andra läsare, men det tillför en extra dimension och kvalitet för en läsare som själv är sysselsatt med eller intresserar sig särskilt för litteratur. Jag skulle kunna skriva tusentals tecken bara om citat om författare och författande från den rika texten, samtidigt som romanen har tillräckligt driv och humor för att funka lika bra som förströelse.

De polyglotta älskarna är konstfullt ihopflätad av en tre trådar, tre röster med tre språk; tre karaktärer som står i relation till varandra genom romanen "De polyglotta älskarna", som i romanen är ett manus till en roman, och en förlorad roman, och en förstörd roman, sedd ur tre perspektiv. I den centrala mittendelen talar "författaren till romanen" själv, i den medelålders författaren Max gestalt. Han befinner sig i kris, är sårbar och beter sig som en riktig skitstövel och psykopat – vilket framstår helt normalt för en författare och kulturman. Det är han som drömmer om den polyglotta älskarinnan, som ska befria honom från hans tristess och sömlöst matcha hans egna elva språk i älskogen. Max fåfänga och lite planlösa sökande leder bland annat till ett mekaniskt och livlöst samlag med en receptionist som han egentligen inte är attraherad av, ett äventyr som tar ända med förskräckelse och förbannelse.

Persongalleriet rymmer också den sorgliga och smällfeta litteraturkritikern Calisto som älskar Houellebecq i hemlighet; en fascinerande, blind och strålande vacker Mildred som arbetar med paranormala fenomen; samt den lite bortkomna nätdejtande klubbfajtande 36-åriga Ellinor från en byhåla i Skåne och den italienska aristokraten Lucrezia, i mångt och mycket hennes motsats, som är berättare första respektive sista delen och har sina egna helt särpräglade stilar och språk. Historien är väl anlagd och språkbehandlingen njutbar. Mest vill jag uppehålla mig i Max del, och det är kanske naturligt att författaren är den karaktär som fångar skickligast, särskilt i boken om hans bok. Max kloka fru, som försörjer familjen som handläggare på en myndighet och älskar Nietzsche och trädgårdsarbete, får aldrig något namn, men är en bifigur som väcker mycket nyfikenhet.

Egentligen skulle jag vilja dyka ned i texten igen på direkten för att kunna beskriva den tillfredsställande. De litterära referenserna är rikliga; främst går texten i dialog med Michel Houellebecq, vars romaner – och person – väcker lika stark beundran som avsky hos karaktärerna. Trots att ansatsen är feministisk och de kulturmanspunkterande tendenserna är övertydliga – men inte desto mindre komiska eller plågsamma – finns en nyansering i skildringen som inte väjer för komplexitet (hos karaktärerna och i deras agerande och åsikter till exempel), eller att närma sig det problematiska och brännande, som i sexualiteten och sociala rollspel där övertygelser och instinkter inte alltid går att harmoniera. Det är fint gestaltat, balanserat och fördjupat.
Vid sin sida bland intertexterna har Houellebecq kanske lite överraskande Stephen King, som omnämns flera gånger och citeras, och de vistas i ett brokigt galleri där kollegerna Djuna Barnes, Borges och Bolano virvlar förbi.

Boken i sig är vackert och genomtänkt formgiven av Lotta Kühlhorn, med fina och finurliga detaljer och inslagen i strukturräfflat purpurpapper. Originellt nog saknas tryckorts- och smutstitelsida (eller rättare sagt; den förra är placerad i slutet) vilket gör att man som läsare mystiskt tycker sig kliva rakt in i fiktionen, indragen av en grafisk symbol som bildar "anfang" för verket. Den påminner om korrekturtecken och för mina famlande tankar till Mildreds paranormala fenomen, samtidigt som det uppenbart är en detalj som hämtats från omslagets grafiska illustration. (Bilden överst.)

Lina Wolff har tidigare gett ut en novellsamling och den prisvinnande genombrottsromanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), som jag inte läst av någon märklig anledning men längtar efter nu.

All inclusive av Hans Gunnarsson

Läsjournal – från sommarens pockethög

Den här romanen var så kritikerälskad och haussad när den kom ut 2015 att jag förväntade mig en givande läsupplevelse, trots att jag inte kände till författarskapet närmare. Som jag minns receptionen framhölls persongestaltningen i romanen som bra, dialogen som unikt fantastisk, spänningen som krypande och intrigen som intelligent och underhållande.

All inclusive (bra, kongenial titel) handlar om en författare vid botten av en lång nedförsslänt som får ett lika osannolikt som oemotståndligt erbjudande av en excentrisk affärsman; att skriva en roman om en halvlyxig semesteranläggning i Guadeloupe mot generös ersättning, och med research på plats. Det är en intrig med lovande paulausterpotential som andas löften om metafiktiva utsvävningar. Miljön är också tacksam; det exotiska, personer tagna ur sitt vardagssammanhang, oräkneliga paraplydrinkar, den avskilda anläggningen, den stekande solen, den tilltagande tristessen och utsattheten i isoleringen, huvudpersonens tilltagande misstänksamhet, det krypande obehaget.

Dessvärre lämnar min läsning det övergripande intrycket att upplägget och idéerna slarvas bort i en berättelse som saknar engagemang och inte heller lyckas engagera läsaren. Det känns stundom som att en lös novellsamling, baserad på ganska likartade karaktärer – tänk falukorv med pulvermos och lådvin, depression och flugsmällare, med lätt surrealistiska småtwistar – förklätt sig i en "spännande" överrock och begivit sig på guldkantssemester som roman under cover. Jag brukar inte ha invändningar mot karaktärsdriven fiktion, men här bär det inte, delvis på grund av att romanen blir spretig och inte känns färdiggjuten, men främst för att den saknar det levandegörande i gestaltningen, och att man som läsare lämnas ganska ensam med an alltför diger uppgift, och utan tillräcklig motivation att ta sig an den.

Dialogen må ha en stark prägel av autenticitet, men det tillför inte så mycket när den inte säger något utöver att demonstrera sin författares tonträff eller fyller en roll i berättelsen, och karaktärerna skildras distanserande ur vonobenperspektiv. Det frekventaste adjektivet är överviktig. Alla är gamla och oattraktiva. Alla ser på varandra med samma förakt som även verkar förväntas från läsaren. Klart att det inte säljer några resor. Eller ger stora läsupplevelser.

Stoner av John Williams

Läsjournal

Det är något hoppingivande och vackert i att en roman översätts och publiceras femtio år efter originalutgivningen, trots att författaren inte hör till de välkända och det inte finns ett uns av något spektakulärt eller ens "aktuellt" i verket. 

När det gäller Stoner av John Williams är det lite extra roligt i och med att det är en väldigt lågmäld skildring av en väldigt lågmäld och anspråkslös människas livsöde. Det är en återhållen och realistisk berättelse om en fattig bondpojke i Missouri, USA, som får chansen att studera, hur han upptäcker lärdom och litteratur som en oväntad skatt, viger sitt liv åt universitetet och litteraturvetenskapen och uthärdar ett kärlekslöst äktenskap, vilket kanske inte framstår som någon bladvändare men faktiskt är fängslande i sin lågintensiva gråhet, eftersom den är sann, och att budskapet skulle kunna kallas livsvisdom om det inte lät så anspråksfullt, och det skulle nog inte William Stoner gilla.

Stoner borde kunna uppskattas även av läsare som inte är litteraturnördar, även om interiörerna från institutionen och stoffet ger extra behållning om man har den läggningen. I mig kommer bilden av den bortkomna ynglingen som vandrar och liftar med åsnekärror till universitetet med sin grova postorderkostym av kläde i kappsäcken och sedan skippar den förnuftiga jordbrukslinjen till fromma för Kärleken eller ska man säga kallet till litteraturen, som först bara fascinerar honom när han kommer i kontakt med den på en obligatorisk grundkurs eftersom han inte förstår sig på den.

Utgiven av Natur & Kultur, i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Astarte av Karin Boye

Läsjournal

Karin Boyes debutroman Astarte från 1931 som nyutgivits i pocket (av Lindelöws förlag) är något så originellt som en socialt engagerad idéroman med drag av veckotidningsföljetong. Ganska fjärran från den poesi som gjort Boye så folkkär skildras samtiden med skärpa, kryddad med humoristiskt raljerande stil som ger stark tidsfärg och för en nutida läsare ibland kan te sig lite daterad. Patoset och samhällskritiken för naturligtvis tankarna till hennes Kallocain.

Romanen utspelar sig i Stockholm och handlar om romantiska problem bland vad som idag skulle vara backslicks och stilbloggare. Och det kan ju verka väl lättsmält. Men den modevärld som skildras illustrerar ytlighet, skönhetskult, estetiken som identitetsskapande och statussignal, en svidande konsumtionskritik – hur dess baksida är förtryck av svagare, av kvinnor, av fattiga – och ger snyggt rum för en i vissa delar förbluffande modern analys av olika maktordningar.

Textilfabriken, reklambyrån, flickrummet, sidenskörden, tidningsredaktionen och dansrestaurangen likställs strukturellt och gör till och från att man inte riktigt får fäste i texten, samtidigt som kompositionen, där den ytligt hållna intrigen varvas med idémässiga utvikningar och djupdykningar, detaljerade skildringar i delar av miljöer, gör berättelsen rapsodisk och gör att stilskiftningarna blir abrupta.

Som roman är Astarte inte formmässigt helgjuten, men som tidsdokument rolig läsning, och innehållet påminner oss om att författaren är så mycket mer än sina dikter, som ibland känns överutnyttjande på gränsen till missbruk. Glöm inte Karin Boyes prosa!

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Läsjournal

Unna dig den gula färginjektionen och den uppfordrande poesin i titeln Stjärnans ögonblick (A Hora da Estrela, 1977). Eller välj en annan av romanens totalt 14 titlar. Redan här anar man att det är litteratur som tar sig stora friheter, inte sant. (Vem ger sin roman 14 titlar, liksom?) Och sådant är alltid ganska underbart; att läsa en författare som självsvåldigt tar vara på litteraturens möjligheter.

Jag hade gått omkring med den i flera månader innan jag kom i rätt sinnestillstånd och till rätt ro för att läsa den egensinniga texten, men när det äntligen hände insåg jag att jag kommer att återvända och läsa om den många gånger. Den påminner mig om att litteratur kan vara förtrollande och varför jag skriver själv. Och visar med metalitterär lekfullhet att gränser är till för att överskridas.

Boken väger inte mycket, den är så lätt att den mycket väl kan tänkas sväva iväg som en heliumballong och ta läsaren med sig. Med tillhörande svindel. Den påstår sig handla om den unga intetsägande och försagda maskinskriverskan Macabéa och hennes torftiga liv, men den handlar minst lika mycket om berättaren, och om ingenting alls.

Den tunna lilla romanen – 123 sidor inklusive översättaren Örjan Sjögrens efterord – är utgiven av Bokförlaget Tranan (i serien Alla tiders klassiker) som har gett ut flera titlar av Lispector.

Disclaimer av Renée Knight

Läsjournal

Thriller är inte min vardagsmat men ibland blir jag sugen på att smälla i mig en. Här lockade ett omslag med skrivmaskin och att handlingen rör sig kring en roman. Metalitterära lekar kan vara riktigt kul och som här, i kombination med spänning, verkade det lovande.

Renée Knight, vars debut Disclaimer är, presenteras som manusförfattare och dokumentärfilmare, och det hade man kunnat gissa. Handlingen är allt, språket inget. Och det kanske hör till genren att intrigen är kung, men av en thriller som beskrivs som psykologisk förväntar jag mig mer djup. Jag vet inte om det är för att romanens synopsis och skelett skiner igenom för mycket, men de sista två tredjedelarna känns mest som en pliktskyldig avcheckning av planterade problems upplösning, och det är inte optimalt om spänning utlovats. 

Med det sagt finns såklart saker att gilla också; till exempel att det lyckliga slutet inte är helt klichémässigt (om än föranat), att flera personer skildras ur inifrånperspektiv hyfsat trovärdigt, att de tillåts ha bättre och sämre sidor, och särskilt att flera av dem är strävsamma författare, vilket självklart alltid är hyperintressant och sympatiskt. Snygg och lockande formgivning som ofta hos Etta förlag.

Den här boken känns ganska mycket som en film och att Disclaimer har sålts till 25 länder imponerar och förvånar mer än att filmrättigheterna säkrats från Hollywood. Hon måste ha en bra agent (note to self: Kolla upp).